Trollspö – Passar mig utmärkt

För lite sedan fyllde jag 60 år. Kan ni tänka er att jag fick ett trollspö? Det passar väl utmärkt till en sån som mig. Som samlar historier, sägner och anekdoter om troll, jättar, älvor och vättar.

Skogen är ju en stor inspirationskälla för mig. I många  år har jag försökt att fånga det där som jag tycker är så magiskt och … ja helande i skogen. Som gör en glad och tillfreds. Ja, älskar att fotografera, älskar skogen och älskar att måla. Men har mer och mer insett att jag vill föra dem samman, ja till och med med berättandet. Eller kanske jag ska skriva texterna. De hör liksom ihop.

Men en digital penna… nja.

Så sätter jag mig med den- och så kommer de… Alla figurerna. Så oerhört skoj och roligt.

Jag börjar skissa och så …

-Oj då. Jaså du såg ut sådär, du!

De växer faktiskt fram ur fotot och pennan. Ja!- som ett trollspö är den. Men det passar väl en trollkärring som mig 🙂

Bjuder här några av mina första trevande försök att hitta dem. Välkomna till min värld

Foto och digital bild av Åsa Halin, Vissefjärda

 

Vissa tomtar är väldigt små. De sätter sig att vila på de frostnypna rönnbären med en fröställning i handen.

Trollet här står på en av storstenarna bortåt Klippingsbo och Sävjö. I famnen har han sin kopparkittel. Den lånade trollen i Antamålarör gärna ut till människorna under många, många år. Men idag är det inte någon ide att gå dit och be om att få låna den. Inte efter vad den drängen gjorde.

Inspirerad av sägnen om trollens kopparkittel i Antamålarör

Vem är troll egentligen?

… och fotot med den lilla grenen som följt mig så länge. Det var ju en väldigt, väldigt liten drake. Tänka sig! Och där intill låg en liten älva och vilade sig, minsann

Nedåt Blekinge. Vid torpet som nu har blivit till en ruin står fortfarande stenmurarna kvar. En mossövervuxen bjälke, dekorerad med vacker lav är behjälplig för tomten som ännu bor kvar. Han är på väg till hasselmusen med ett ekollon.

Och äppelträden vid tomtens källare står ännu kvar. Lite vildvuxna såklart, för sågen har inte varit i farten på många år här. Den gamle mannen orkade inte de sista åren, såklart. Men  tittar man noga på de mossiga grenarna är det ju små mossiga väsen som springer där fram och tillbaks, ja nästan som en myrstig. Lite fjantiga och larviga är de allt där det springer och ser märkvardiga ut och tjattrar oavbrutet.

 

Tänk att jag fångade Jätten Anta där hon vandrade genom skogarna vid Hultet mellan Lida och Piggsmåla.

Hon kom där sammanbitet traskande med sin tunga börda. Strax ska hennes förklädes stropp brista, men det vet hon inte. Så skapades röset borta vid Frostensmåla skog- Ja, så kunde ju draken flytta in. Det var ju bra.

Vid Hallasjön finns två små tjärnar som heter Hallasjö ögon. På kartan ser sjön och tjärnarna eller gölarna som man säger här, nästan ut som en drake. Bottenbottenlösa ska de vara enligt sägnen. Ibland ser man en jungfru sittandes vid det spegelblanka vattnet. Vem kan det vara tro?

Vid bokskogen nedåt Hallarna vid sjön Törn där växer trädsvamparna tätt som om de vore parasoll för pysslingarna. Bokbladen är vackert roströda och det är bra tycker vissa väsen som dyker upp då om höstarna. Så ser inte människorna dem. Fåglarna kan ibland ta miste och tro att det är fjärilar som dröjt sig kvar. Men de flyger strax bort sedan de fått en snyting på näbben. För de här ”huldrorna” går minsann inte av för hackor – även om de ser blida och väna ut.

 

Vid de vackra gamla gårdarna runt Vissefjärda dröjer sig vissa väsen kvar. Som tomten i Flädingstorp. Han trivs bra i grishuset och saknar inte de stökiga grisarna. Han har ju sällskap av både den gula katten och den förrymda hönan, minsann. (Se separat jul text )

Ja och så stubben i Målatorp. Ja det såg ju ut som en gubbe men när trollspöt kom fram visar det sig att den är en sjökapten, och han röker pipa minsann. Som en gammal sjökapten står han där och blänger uppfodrande på oss som går förbi. De flesta ser honom inte, men stannar upp, ser sig om och undrar vem det är som röker pipa där i skogen.

Han flinar lite tjurigt för sig själv… och puffar på.

På självast julafton gick jag ned till Bredasjön innan festligheterna satte igång. Frosten nöp i både vassen och isen. När jag någon dag senare tittade på bilden tänkte jag att… det sitter nog en liten älva där på den mjuka stängeln. Hon njuter över stillheten och tystnaden och den vackra vida morgonen.

Och så den där grenen, ännu en som förföljt mig några år. Att det var en liten tjurig trollgubbe, det kunde jag inte ha anat. Jodå… regniga dagar, ja då när laven stänker regnpärlor i skägget o mossan är frodig som ett tjockt sammetstyg. Då kunde man se ’an där längst ut på grenen. Lite ängsligt framkikandes under grön lugg. Det lilla trollet som var så ängsligt och försiktigt Men tänderna var sylvassa, så man fick allt passa sig

Uppskattar du mina väsen, foton och texter? skriv då gärna en rad här nedan, Anonymt går finfint, så blir jag peppad att skriva och lägga upp fler.

Hälsningar

Åsa Halin

Vissefjärda