Tors altare och Bruastenen i Torhult – i aprilskymningen

”Vi tar en kort promenad innan solen går ner”, sa vi. Jag föreslog en tur till Torhult för att se om vi tillsammans kunde finna det där stenblocket som kallas för Tors altare. Det blir lagom

Det är sent när vi kommer fram. Vi läser på den där rosa skylten invid vägen. Den har jag stannat vid så många gånger, utan att hitta stenblocken. De ska ju  ligga bara 25 m därifrån enl. skylten.  Vi tittar och letar och bestämmer oss för att det kanske är på andra sidan Torsås vägen ändå. Men icke!

Nygödslade åkrar

En cyklande dam stannar och inte heller hon vet. Hon tittar på sin smartphone och det gör vi också men… nej!

Det doftar nygödslade åkrar. Ja precis som hemma i Lohärad, där jag växte upp tänker jag. Får alltid barndoms minnen när jag känner den där … inte helt angenäma doften.  Märkliga associationer. Men så är det när man växte upp där i huset ute på gärdena i Lohärad, Roslagen. Fina i alla fall. Fina minnen. Men jag brukar tänka att det nog bara är jag som får barndoms associationer till den där doften.

Det skymmer och vi tänker att det var väl tusan om vi ska behöva åka hem utan att hitta den där eländiga stenen, även denna gången. ” Hur svårt kan det vara?” På skylten som ambitiöst nog dessutom är på både svenska, engelska och tyska står att intill ligger ännu en säregen sten. Bruastenen.

Inte heller den ser vi.

Vi söker i skogen utmed vägen – hm 25 meter!

Hittar någon sten men den känns inte tillräckligt säregen för att vara nåt man berättar sägner om. Vi är beredda att ge upp där i skymningen när det kommer en hundförare. En som vi dessutom känner. Minsann.

”Ja ja men. Men den ligger inte här! Säger vår vän som bor på släktgården här intill, visar det sig.  Den ligger ”ca 300 m åt det hållet” säger han och han pekar norr ut, in i skogen.

Men jösses då. Detta är kört, tänker jag där i den rosa skymningen. Vi hittar aldrig den där stenen. Och hittar vi den så hittar vi inte tillbaks i mörkret.

”Men hör-ni jag visar!” säger han. ” Jag ska ju ändå rasta hunden, ni vet”.  Vi går vägen fram. Den går över ängar och förbi gamla gårdar.

Tor-a-hult och Mågens?

Jag undrar om denna byn kanske hetat Torahult som jag funnit berättelser om i Folklivsarkivet. Har inte fått besked än om det. Kanske du vet? Eller så kanske det glömts bort under århundradena.

Jag undrar om något av husen kanske en gång kallats ”Mågens” efter Petter Pettersson som övertog gården i början av 1860 talet. Han blev alltid kallad ”Mågen” av svärföräldrarna och han fick heta så livet ut. Hans barn fick ärva namnet och därmed heta Måg-Augustsen, Måga-Hildan osv.

Tänker att de där namnen som man kan läsa om i Folklivsarkiven från vår del av Småland är som släktnamnen  från Dalarna. Knutna till gårdar och familjer på ett annat sätt än Jans-son och Pers-son. Ja ni förstår. Fint tycker jag.

Jag funderar medans vi går vidare.

In i skogen

Vi säger att det är vackert och lite skönt att skogen hållits på avstånd och att betesmarken finns där. Tack och lov att granplanteringen på ängen där, inte blev nåt av. Vi pratar om kartor och att det är så intressant att kunna jämföra. Ja som på lantmäteriets  ”Min karta”. Vi kan där jämföra flygfoton från idag med 1960 och 1975 tex. Man ser hur öppet det var en gång, gamla vägar skymtar, hur som idag är försvunna…

Vägen leder in i skogen. Här inne skymtar odlingsrösen och murar. Det är som de bekräftar det vi just sa. Här var beteshagar och ängar en gång. Vår väns förfäder kanske var den sista som lade sin hand på stenen i muren där. Häftigt att tänka. Så bra att man är rädd om dem. De där murarna och odlingsrösena som gör vår del av Sverige så säregen.

Vi tar av på en mindre väg och där,  vid det lilla röset med snöbärsbuskar,  där går vi in på en liten stig. Knappt synlig. Tack och lov att han kom och kunde visa oss. ”Hit hade jag aldrig hittat” , tänker jag.

In i ungskogen bland björkarna leder stigen.

Där är den!

Märkvärdig och säregen. Så klart man pratade om den här stenen. Han berättar att det trätts lite under årens lopp beträffande vilken sten som är vilken. Så om detta är Bruastenen eller Tors Altare lär vi inte få veta. För de som var med när det begav sig är inte med längre och århundraden av berättande har nog förvanskat en del. Men jag grunnar vidare. Om man är logisk så…

Detta borde vara Bruastenen

Varför då tänker du?

Jo så här var det, sägs det. Att en kvinna som på väg till eller från sitt bröllop här ramlat av hästen och slagit i häl sig helt enkelt. Så ledsamt och tragiskt.  Faktum är att här i trakterna finns ganska många brudstenar och Brudliden i trakten. Så brudarna i denna delen av Småland var nog ganska vilda av sig, tänker jag. Då så många gick ond bråd död tillmötes. 😉

Läste om en backe bortåt Stångsmåla  med samma historia. I Torsjö finns Brualiden som har en historia där en brud med vagn körde i full fart. Ekipaget störtade utför stupet där hon kom på väg ner i kurvorna mot Torsjö. Hon lär synas där ibland i skymningen i det som kallas just Brudaliden. Men det är andra historier som jag kanske återkommer till senare.

Här i den lägre terrängen närmare vägarna borde man kunnat fara fram på en häst i vild galopp… Ja ni förstår.

Vi går vidare genom ”hiena”. Stenigt och svårtillgängligt och upp för en backe.

Uppe på en kulle

Där uppe på kullen. Ja som ovanpå en annan kungagrav ligger det ytterligare en stor platt häll. Högst där uppe. Ett så märkligt och två så säregna hällar de här två. För de känns lite besläktade. Platta, stora och liksom itudelade som en tårtbotten.

Tanken slog en att det påminde om en kungagrav. Ja ni vet. Formen och storleken såsom en i Uppsala. Men denna är naturlig, ja sådana kullar finns lite här och var  i det vackra och säregna landskapet i SÖ Småland. Åsryggar och kullar- allt strösslat med sten och block. Precis som Gud och ”hin håle” lämnade dem då en gång i begynnelsen, enligt sägnen. Har du hört den?

Där överst ett jätte block. Lätt att sägner och folktro knyts till en sådan plats.  Jag tänker att detta borde varit Tors Altare. Uppe på kullen, nära himlen. Magiskt och mystiskt säreget.

Men ingen vet vilken som är vilken egentligen som jag förstår

Idag är det rävens revir här. Han har markerat väl. Men här kan nog en och annan jägare sitta i gryningen och drömma sig bort kan jag tänka mig. En fin plats.

Tors Altare

Funderar på detta med altare och offer. Jag har alltid ryst vid dessa platser och tänkt på rysliga blodsoffer. Förfärliga och hemska. Men när jag läst lite mer om ”offer” så betydde det mycket annat. Ja som sånt man tyckte om:  mat, slantar, blommor, gröt- ja som till tomten, smycken eller som att vika ner de sista stråna på åkern som offer till glosoat eller Frö, eller att lämna nåt äpple som offer för nästa års goda skörd.

Ibland tänker jag att kanske det där med att skrämmas med hur hedningarna betedde sig med sina gudar också kanske var ett sätt för kristendomen att en gång i tiden försöka skrämma bort folk från den gamla religionen.  Lite som Gustav Vasa gjorde med historien om Dacke och Smålänningarna- en historia som gagnade honom. Den lever vidare än i våra dagar, tänka sig.

Ja det är mina egna funderingar där i skymningen. Tänker att man på sätt och vis offrar  idag också. I Katolska kyrkor kan man se silverplattor i form av en arm eller ett öra som offer som någon skänkt för att få hörseln tillbaks eller för att få bort värken i armen.  Kanske även donationer räknas in här? Så går mina funderingar där på kullen.

Nu måste vi gå hemåt medans vi ännu ser något

Himlen färgas lila och rosa. Det ”ryar” skulle min ångermanländska mormor ha sagt. ”Det bådar om blåst”. Hur hon nu visste det? Också en kvarleva sedan gammalt tänker jag där jag tittar ner i marken för att inte stiga fel.

Vi undviker hiet med ung granarna. Ja det hade nog varit närmsta vägen, men där håller grisarna till. Ja de vill man ju inte träffa på i skogen.  Vi skyndar ut mot vägen igen.

Jag tänker på vildsvinen. När jag var tonåring i Roslagen åkte vi och tittade på ett hägn med vildsvin. Märkvärdiga djur, tänkte vi. Utrotade i Sverige sedan 1700 talet har jag läst mig till.

Glosoat

Vet du att jag funderat på det där med ”Glosoat” som ju är ett väsen som specifikt funnits i berättartraditionen här i SÖ Småland. Vissa har aldrig hört talas om henne ens. De som vet, de ställer sig automatiskt med benen i kors.

Man beskriver det som en jättesugga som springer fram med ”hösen i backen” och en rygg som en sågegg. Jag ska se till att berätta mer om dem vid ett annat tillfälle. Men det har slagit mig att kanske, kanske är det ett folkminne från tiden då vildsvinen levde här innan det utrotades. Att möta ett vildsvin när man är på promena är rätt otäckt det kan jag intyga…Men den var lika rädd som jag, visade det sig.

Jag funderar vidare  där i skymningen i Torhults skog.

Tack för att du följde med på digital tur. Om du uppskattar? skriv gärna en rad. Det känns skoj för en berättare som mig. Så kan det komma fler digitala vandringar framledes här på sidan.

Skriv här nedan går bra även anonymt. Hoppa över fältet ”webbsidan”

Hälsningar

Åsa Halin

Konstnär och Berättare

Vissefjärda, Småland