Spelemannen- När frosten nöp i gräset- Då kom en man vandrandes

När första frosten nöp tag i gräset- Då kom en man vandrandes. Höststormarna hade mojnat och lämnat alla färgglada löv på marken. Sedan kom frosten och med den kom den lille mannen vandrandes nedför byvägen. Han kom varje år vid samma tid. Med sin lite framåtlutande gång, gråklädd och med lådan på ryggen. Uppsynen var bister. Jo, nog var det så att barnen tyckte han var lite otäck. Han log sällan. Man visste inte vad han hette och inte heller varifrån han kom- men då han vid sällsynta tillfällen talade kunde man skönja en sjungande lite exotisk melodi.

Fåordig

Trots sin bistra uppsyn blev han alltid vänligt bemött och inbjuden i de ensliga stugorna. Man visste vem han var, men ingen hade vågat fråga om namnet.
När han efter en stund suttit på pallen vid elden och värmt upp både fötter och de stora händerna. Så vände han sig om och med ryggen värmd av elden och ansiktet mot de samlade i stugan så tog han fram fiolen ur lådan som han burit på ryggen. Husmor hade bjudit på kvällsmat, lite tunn välling och en bit bröd. Det hade smakat bra och värmt skönt i de trötta lemmarna. Han tittade på människorna och blickarna som utbyttes talade sitt tydliga språk.
Den lille manne var inte ”en sån´” som man språkade med, han hade liksom inte orden- blev illa berörd. I stället satte han fiolen till hakan och drog ett drag med stråken. Han tog ett djupt andetag och så… spelade han

.

Tankarna virvlar

Jo de hade ju hört honom förr. Han var som en trollgubbe med fiolen. Så fort man hörde stråken mot strängarna var det som tankarna virvlade i väg. Man var bland trädtopparna och stjärnorna. Dansade med älvorna på gölen. Flög förbi grytet där grävlingarna bodde. Fötterna började röra sig i takten, händerna trummade, man hade slutit ögonen. Till och med barnen drömde sig bort, de log, minstingen somnade där i farmors famn. Det var rent märkvärdigt hur han kunde, liksom förtrolla en den där gubben. Ibland måste någon resa sig och dansa några steg. Man blev liksom glad i hela kroppen.

Jo de hade nog hört om danserna då han och de andra musikanterna ibland spelat. Man hade dansat och roat sig … det gick liksom inte att sluta. Var det inte märkvärdigt, ja rent okristligt det där?

* Trollringenbild- jätten i skymningen vid kyrkan

Norrifrån?

Hade man inte hört om den där spelemannen – Ja, var han inte norrifrån? Han hade kommit till Vissefjärda och man hade bjudit in att spela på kalaset på prästgården. Tänk att till sist hade alla dansat och ”stollat” sig. Man hade liksom förlorat ”sin egen vilja” tyckte man.
Stycket hette Elvadansen. Den ville ju alla höra. Men han glömde sig… eller så gjorde han det med vilja -Han spelade för många verser!
Det sades att stycket lärdes ut av ett väsen borta vid Korsvattnet. Ja både spelemannen i Troxhult och Pelle Ror i Torsås hade ju varit där och bytt fioler, det hade man ju hört. De hade bytt fioler med strömkarlen själv, minsann. Med strömkarlen hjälp hade dessa musikanter blivit de allra bästa fiolspelarna som man kände till. Hur hade det annars gått till att bli så okristligt duktiga spelmän. Troxhultarn´ var också den ende som fick spela för älvorna vid Transjön om Midsommarnätterna sas det. Men så hade de fått lära sig Elvadansen också.

Dansen

Den var så sprittande dansvänlig den där musiken, men spelade man för många verser i Elvadansen så var det som förgjort. Man kunde liksom inte sluta dansa. Och spelemannen kunde liksom inte sluta spela. Stolar och bord började till sist röra på sig, sa man. Och tänk… i Vissefjärda var hela kalassällskapet i prästgården på väg att dansa ner i Lyckebyån, minsann. Vilken tur att förtrollningen släppte innan alla gått i fördärvet där i det svarta, kalla vattnet.
Vid sådana tillfällen hade många kalas slutat med att någon till sist ryckt fiolen ur näven på spelmannen och knäckt fiolen över knät.

Med musiken tas man med ut på okända vägar

Spelemannen vid elden i stugan spelade en vemodig melodi. Alla var ute på irrvägar i sinnet där vid den varma brasan. Man drömde sig bort och njöt av de vackra tonerna. Så tystnade musiken. Tänk så magiskt- Att få höra så vacker musik där i den ensliga stugan. Det skulle man leva på länge och alla hade gjort sina egna resor i sinnet.

Mannen lade omsorgsfullt och försiktigt ner sin fiol i lådan igen. Han lindade in den i det vackra tygstycket han en gång fått av sin käresta där hemma på ön mellan Finland och Sverige. Det var många år sedan nu. Husfolket och spelemannen önskade varandra en god natt och man slumrade till i stugan i skenet från glöden i spisen.

Borta

På morgonen var han borta igen. Hade han någonsin varit där? Kanske det hela varit en dröm?

Han begav sig alltid i väg innan frågorna kom. Många hade försökt knäcka hans fiol i tron att den varit förtrollad. Som om man liksom måst skylla på något för att man haft lite för skoj och dessutom inte velat sluta. Det var nog inte riktig kristligt det.
Han älskade sin fiol, det var den som var glädjen i hans liv. Han kunde liksom inte tänka sig ett liv utan fiolen. Ibland tog han fram den där han gick i skogen och spelade för träden och ekorrarna.

Näckakällan vid Kyrksjön

Han såg fram emot sommaren och midsommaren- då skulle han komma tillbaka igen, men det visste inte folket i stugorna och byn.
Han hade en inbjudan att komma till Näckakällan där nedanför Gastakullen invid Kyrksjön för att spela tillsammans med Näcken själv. De skulle då spela för älvorna och källrået. Men det var en hel vinter kvar tills dess. Många steg att vandra. Han gick vidare på mossiga vägar genom Smålandskogen.

Text, Foton, Akvarell och foto illustration av Åsa Halin

 

Trollringens bilder

Illustrationen är en av min ”Trollringsbilder”. Foto av Vissefjärda kyrka och borta i fjärran, nedåt Blekinge syns siluetten av en jätte. Kan det vara jätten Finn som i sägnen sägs ha grävt Lyckebyån i sin kärlek till jättinnan Singa. Här kan du läsa om hur jag skapar mina trollringen bilder i bland teknik- foto och digitalt måleri. Klicka här

Skriv gärna en rad nedan i kommentars fältet. Det är skoj för en berättare som mig. Du ger kommentarer anonymt om du inte anger ditt namn och du behöver ej fylla i webbsidan.