Jag har väl alltid velat skriva och illustrera en saga. Men hur gör man en egen saga? 

Vem har väl inte sett sagoberättaren John Bauers troll? I hans illustrationer kan man skönja den mossiga skogen, rötter och knotiga grenar som  man också ser i skogen här runt Vissefjärda. Åh! om man kunde ändå…Men så- blev jag presenterad för några Småländska sagoväsen, minsann. –Nåja. Jag inser att jag kände dem sedan tidigare, som barn.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns många historier och sagor som väntar på att bli berättade. Gamla som nya.

Under en promenad – träffade jag åter på dem här i Vissefjärdas skogar.  Och det kan jag säga, att när man väl sett ett…då ser man fler. Under vissa promenader dock, syns de inte till alls. Under andra promenader står de och blänger bak mossiga stenbumlingar, släta våtsvarta bokstammar och lavbeklädda tallar. Inser att det nog snarare har att göra med dagsformen hos oss betraktare än om de finns där eller inte. Kontakten med fantasin och barnasinnet kanske 😉 eller är det kanske det man menar med det så moderna ordet ”mindfulness” tro?

Får jag presentera några av mina ny-gamla bekantskaper? -Följ med vet ja!

Man hade tagit sand ut höjden intill vägen. Träden stod nära branten och rötterna hängde ner mellan sand och sten. Jag var tvungen att gå närmare. Där under rotluggarna syntes de, allesammans- John Bauers troll.  Där satt de och tjurade och glodde som om de var missnöjda att de inte längre kunde skrämmas. Eller var det kanske för att de inte ens syntes längre för de hastigt förbi-joggande nutidsmänniskorna.

(På vissa bilder har jag försökt fylla med blått i det jag ser som konturer då inte alla  skönjer mina troll – men ibland ser du nåt helt annat, så roligt- visst?)

Stentroll och andra stenväsen

Lite längre fram stannade jag häpen och såg ett buttert stentroll som knöt näven i vanten bortåt Förlångsö.

Jag gick förbi hagen i skogarna bakom Klippingsbo där stenmuren  kantade vägen, som ju är så vanligt här i trakterna. Mitt på kullen i hagen låg dock ett stort stenblock kvar. Det var prydligt betat runt stenblocket… och jag var tvungen att titta igen! För det var ju inte bara ett stenblock utan ett jätte kaninhuvud som tittade upp där ur kullen.

 

 

 

 

 

 

När jag senare visade bilden på en utställning här i Vissefjärda berättade en kvinna att hon sett en stenbumling i form av en kaninunge utmed vägen i Målatorp när hon gick med hunden en kväll. Hm… här finns en saga att berätta och en kanin-sten-unge att finna i Målatorp. Jag återkommer om den.

Ettergryn

En ny bekantskap var mitt allra första Ettergryn som jag träffade på i somras bortåt Eremitemåla utanför Vissefjärda. Med spretande tentakler och en rejäl mustasch under sin stora näsan plirar den emot en under barkhucklet. Det har jag förstått är en riktig uppviglare, retsam och lismande och kan hitta på mycket ofog för en. De är inte farliga men kan vara rätt så tröttsamma.

 

 

 

 

 

 

Grenlingar

En annan typ av varelser som jag  upptäckt är Grenlingar, men då får  man titta noga. Ofta sitter de och glor på en uppe i ett träd. De är nära besläktade med Grenter men är lite mer övervakande och tystlåtna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grenter

De har ofta ett lätt förvirrat uttryck. Alltid hövliga och vänliga men är  väldigt förvirrade och ängsliga. Besläktade med Grenlingar men håller sig oftast på marken och är mer sociala. Fråga dem dock inte efter vägen, då kan du få vilket svar som helst och kommer såklart vilse.

 

 

 

 

 

 

 

 

Smålandsskogens enhörning

Detta tror jag är Smålandskogens enhörning. Jag vet inte namnet på dessa väsen än  men de är skygga, vackra och stolta. Vissa av dem har en liten mossperuk på huvudet. Men det är långtifrån alla.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade turen att se en som bar iväg sin ”valp”. De bär dem i munnen som du ser.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stubbtroll och Mosslingar

Sist här presenterar jag dig för ett stubbtroll och en Mossling.  Detta är mina första bekantskaper av dessa skogsväsen och jag tycker mycket om dem.

Stubbtroll

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stubbtrollen är skygga och ängsliga och har ofta ett fågelbo i munnen. Det är därför väldigt svårt att höra vad de säger- om de skulle råka säga nåt. För de är också väldigt blyga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mosslingar är få till antalet och också de vänligaste varelserna i skogen. Små, trygga och oändligt kloka. – och mjuka. Smeker du dem varsamt över mossan som täcker dem får du en vän för livet. Går du vilse i skogen, sätt dig då bredvid en Mossling och klappa den varsamt över mossan kan jag nästan lova att du  känner dig trygg tills hjälpen hittar dig.

Jag har träffat fler må du tro. Dem ska jag berätta om senare.

och du…

Skriv gärna en rad eller bara ett ord här under (anonymt om du så vill) så jag ser att det finns en mottagare av mina texter ute i cybervärlden -då blir jag peppad och fler blogginlägg kommer 🙂

Sagoberättaren

Åsa Halin i Vissefjärda