Mitt i sommaren – då dök han upp där ute på bryggan

Det är märkligt det där med inspiration. Ofta tar jag foton med tanken att det är nåt som ska tillföras. Ibland i form av att den tolkas i akvarell men nu, som ni ju vet, så kan det också bli med den digitala pennan- mitt trollspö- måleri i själva fotot. Det är inte alltid jag vet vad det ska bli eller hur det ska se ut när den digitala pennan nuddar bilden på min IPad. Man drar nåt streck, hämtar en färg… sedan sätter det igång. Tiden försvinner.

I midsomras gled julaftonsbilden från Djuramåla förbi i flödet igen.

Det var så vackert den där eftermiddagen. Julgröten var uppäten och i väntan på Kalle Anka tog jag en liten promenad. Frosten nöp sig fast i allt i naturen. Till och med isen på Bredasjön var frostnypen. Det var ett så vackert sken där över bryggan… men det var som någon borde suttit där ute på den vitfrostade bryggan denna morgon. Frågan var bara vem det kunde vara…?

Den har jag gått och sugit på sedan dess- sedan vid midsommar så gav han sig tillkänna. Så märkligt va? Sedan…går det undan då när det ”givit sig till känna” både måleri och text kommer ut i en hel virvlande fart och då… vill jag visa, berätta och prata om det.  Jag lägger upp direkt i sociala medier för att få respons och dialog.  Det är inte alltid det sker så övervägt och jag ser inte att mina stora fingrar  skrivit fel bokstäver och i fel ordning.

Någon kallade mina digitala bilder för fejkbilder… Det var lite ledsamt för fotona är mina egna och det jag tecknat är tecknat/målat på samma sätt som på ett papper fast på en IPad. Från mitt huvud, via armen  ut i handen och vidare ut i penseln eller… den digitala pennan. Tänkte att man kanske trodde att jag försökte få någon att tro att att jag sett en jätte… det är ju smickrande i så fall. Att bilderna är så trovärdiga. Men nej. jag har aldrig sett en jätte, eller en nypon älva. De finns i mitt huvud och jag tycker mycket om dem.

Någon sa… men Åsa, man ser dem ju inte. Kan du inte måla dem mer synliga… ja, avvikande färg och så. Men Nej! Mina väsen är ju sådana, tänker jag. De kräver lite av dig som betraktare. Stanna till… titta! så kanske de ger sig till känna.

De som äntligen ser älvan där på nyponet till sist, blir ofta så förvånade… och glada. Ja så har de då fått av den ”glädjetår” hon ju står och bjuder ut, där på bilden.

Ta dig tid…betrakta

Ja, som den lilla älvan som slagit sig till ro där i vallmoblomman.

Välkommen till Halins Värld

Den där julaftonen.

Ja, faktiskt då i vintras.

Jag tog en promenad ner till Bredasjön. Frosten hade nupit sig fast i gräset, till och med i barren på de yviga enbuskarna. Isen var som en heltäckningsmatta av frost på sina håll.

Och tänk…där ute på bryggan satt en liten en’.

Han satt och blickade ut över sjön och allt det vackra glittret som den milda solen spridde över isen. En liten figur med vitt skägg.

Han satt där, Nissen i sin ”pinnahätta” och bredvid honom låg vantarna som han plockat upp bak’ kyrkan för många hundra år sedan.

I och med det tog han jobbet som tomte där i Djuramåla. Det var ju så man gjorde när man ville ha en tomte till hjälp. Placerar vantarna bakom kyrkan vid jul. Var de sedan borta dagen efter- Ja, då visste man ju att en tomte skulle komma till gården.

Han trivdes där i Djuramåla. Nu till jul skulle han äta av gröten som man satte ut. Ja så var seden.

En annan tomte inne i Vissefjärda fick en plats dukad till sig vid bordet. Ja, där på hörnet-sådan kunde också seden vara längre tillbaka. Till och med in på 1900 talet gjordes så på sina håll. Inget man talade om (man ville ju inte verka okristligt vidskeplig och obildad såklart) men en trevlig sed som var… vem visste hur gammal? Så kunde tomten äta närhelst han ville under julaftonsnatten eller på morgonen, vid julottan.

Folktro och kristendom sida vid sida.

Men tomten i Djuramåla kände sig inte bekväm att sitta där vid bordet. Han föredrog gröten i skålen såsom det alltid varit.

Där satt han tomten

…jag hämtade andan, tyst.

Så backade försiktigt undan- och tänkte ”God jul tomten”

Foto och digitalt måleri och text av Åsa Halin

Nyponfen

Rosens frukter. Så är buskarna praktfullt röda och granna även om hösten. Fåglarnas vintergodis. Ungarnas bus med de kliande fröna.
Ibland syns hon där bland de gulnande bladen, Nyponfen.  Inte alltid lätt att se. Tröstetårar kan hon bjuda till dem som tar sig tid att se.

Frostfen

 Vätten i Bamsekulla

Jo där i skogen på kullen syns en urgröpning. Tittar man noga kan man se att kanterna är stensatta. En gran har avverkats mitt i urgröpningen och jag  anar att detta minsann nog är en jordkällare en gång för länge sedan… eller kan det varit en jordkula? Kan någon ha bott här? Finns en murstock utmed långsidan… ja kanske.   Stenar flikats in sida vid sida. någon har kilat in små stenar invid och under de större. Undrar vem det var som gjorde det en gång? Vem som höll i stenen senast? ett barn? En gammal kvinna? Och där… en liten glugg. Kan det varit ett luftintag då när det begav sig ? Eller kanske ett fönster? Kanske någon ställt en blomma där för fägringens skull en gång?

Jag tar några bilder, funderar och vandrar vidare.

På kvällen tar jag fram bilderna och tänker att där… i gluggen står det nog någon. Jag tar fram pennan… ja trollspöet- ni vet,  och börjar skissa… en liten gubbe i grön vaddmal träder fram ur skuggorna.

Står rofyllt med händerna i fickorna och betraktar mig.

Är det vätteföljet som flyttat in tro?

Ja så är det nog.

I Bökevara

I Bökevara i det gamla stallet står pallen kvar i en av de små spiltorna. Grått trä. milt sommar ljus som sipprar in genom fönstergluggarna. En fjärilsvingar som slår mot fönstret. Surr från en fluga. Där sitter någon.  Jag kan nästan inte bärga mig. När jag kommer fram sätter jag mig och fångar färger och så kommer han fram, tomten som sitter där på pallen. Själv i stallet nu för tiden. Men han tog vantarna bak kyrkan den julen för många många år sedan. Tog jobbet. Nu är han själv men trivs rätt bra med det. Grannens katt tittar förbi då och då. Det är bra. Så språkar de samman på sitt vis om ditt och datt.

Gasten

Hon gasten där vid röret i skogen. Henne är det inte ofta man ser nu för tiden. Ja tog man sig tid så såg man väl det liksom vita som fladdrar till där bland träden. Men det är ju inte nåt man gör, nu för tiden. – tar sig tid.

Men när vinden viner genom granskogen, då kan hon liksom inte hejda sig, utan beger sig upp på den gamla stubben och liksom omfamnar vinden. Där, högt uppe på stubbtoppen. Ibland hör man hennes ugglelika ”gastande” där från kullen. Då brukar människorna dra igen dörren med en smäll… för säkerhets skull.

Uppskattar du de små berättelserna och bilderna som ju är foto med digitalt måleri, skriv då gärna en rad. Anonymt går bra. Så vet jag att någon ser och uppskattar där ute i cyber rymden

Trevlig sommar

Åsa Halin

Konstnär och berättare i Småland

Vissefjärda