Jo man kan förälska sig i ett hus -En gammal gård i törnrosasömn

Vägen är väl dold, där på kullen. Mittemot det ståtliga, vackra och nymålade gamla huset. Det som man tittar på och beundrar när man sakta kör förbi på den slingriga grusvägen. Därför ser man inte den lilla vägen som tvärt bryter in i snåren av snöbärsbuskar mittemot det vackra huset.

Jo, det är fortfarande en väg, men ingen har ärende hit längre. Man tänker att ja, den går nog till en hage, ett hygge kanske eller vändplats i skogen.

Ett litet skjul alldeles invid vägen. Oansenligt men vittnar ändå om att här har det legat något som varit värdefullt för någon. Idag grånat virke som liksom gröpts ur av ålder. En trasig ruta. En hasp någon smitt en gång av någon som tänkt att den blir fin där på uthuset på kullen.

Slag på slag, pang, pang…

Jag vänder mig om och tittar över vägen Där bakom de höga, ogenomträngliga snåren av snöbärsbuskar anar jag ett förfallet torp där taket rasat  in.

Det får mig att tänka på nåt verk av Picasso. Inget sitter riktigt där det ska… men ändå ser man tydligt att det är ett hus. Man blir liksom lite yr i huvudet av allt som är snett och vint. Lika yr som huset ser ut att vara.

Jag fortsätter nerför backen. En gammal stenmur där man hägnat ovanpå med störar för att hålla kreaturen på rätt ställe. Störar som nu liksom fått skägg av all lav.

– Så i svackan.

Ett gammalt hus bak höga päron och äppelträd. Anar vildvuxna bärbuskar. Tänker att här har nog varit en vacker köksträdgård en gång i tiden framför huset. Ladugården är sedan länge omålad och dan men fin på sitt vis där den står. Man anar att sen än gång varit röd. Någon brukar parkera sin traktor där på planen även idag.

Runt boningshuset växer höga vackra men bistert brännande björnlokor. Stiliga och stolta liksom vaktar de den gamla gården. Här kommer ingen nära. Inte ens att palla ett äpple.

Tänker att huset liksom ligger i dvala där i trädgården och kringgärdat av alla ilskna liksom vaktande björnlokor.

Ja, men så får huset vara i fred, då! Ingen som river och sliter och rotar runt. Går igenom och kanske förstör. Nu får den sova sin Törnrosa sömn tills dess den rätta kommer.  En som av kärlek tar hand om huset, slår av de ilskna lokorna med sin röjsåg och bränner dem så de aldrig kommer tillbak s- någonsin. Lagar det spruckna fönstret, ser om tak och skorsten, målar fönsterfodren och resten av det gamla huset. Stoppar förfallet. vårdar och tar hand om. Milt och försiktigt.

– Och sedan ömsint klipper äppelträden. Och om hösten luktar åter kokt äppelmos i trädgården.

Ja – man kan faktiskt förälska sig i gamla hus.

Och du!

tycker du om att läsa mina inlägg här i bloggen. Skriv då gärna nåt kort här nedan så jag ser att ni läsare finns där ute i cyber rymden

Trevlig dag på er alla

Hälsningar

Åsa Halin

Konstnär Vissefjärda, Småland