En av mina första akvareller – Minnen

Hej igen.

Förra december hade jag en utställning med äldre akvareller som jag ställde ut på vårt fina bibliotek här i Vissefjärda.  Jag ombads att ta med texter till bilderna.  Jag tycker så mycket om att skriva men ibland går det undan och jag upptäcker i efterhand att det blev knasigt.

När jag var liten vände jag de bokstäverna jag kunde bak och fram och stavade lite som det ”hampade” sig. Men efter skolan, gjorde jag i perioder , tidningar och skrev ”böcker”. I dessa kunde bokstaven J ringla sig åt vilket håll som helst.  Bokstäverna A, b och d bockade sig åt varandra precis som de ville. Stavningen ja… Det kanske var så att det bara var jag som begrep vad det stod. Tyvärr försvann allt i ett inbrott i ett vindsförråd många decennier senare.

Men visst är det märkligt att en person som hade problem med just det ämnet i skolan- älskade att nyttja det?  Tänker att jag borde ha avskytt att skriva och läsa. Minns faktiskt en episod som måste varit i årskurs ett. Jag hade varit sjuk och kom till skolan när bokstaven ”u” var på tapeten. Ellen, vår skolfröken frågade om jag förstått, efter att ha visat och förklarat. Jag sa -Javisst, det är ju ett ”n” fast upp och ner. Minns att hon blev så upprörd och sa – Åsa! Åh Nej! nej…

Fantasin var det dock inte något problem och innehållet i texterna som jag kunde skriva senare under skoltiden var omtyckta.

Idag bjuder jag på en text från utställningen 2019 och akvarellen av Stjernmans hus i Nyland. Det är en av mina första akvareller från tidigt 1990tal möjligen slutet av 80talet. Lägger bla. också med en akvarell från en skissbok målade några år senare samt lite andra bilder.

Hälsningar

Åsa Halin

---

Det gamla huset

Jag är på besök i byn många år senare

I vackra Ångermanland, med blånande berg och mäktiga Ångermanälven som går som pulsåder genom landskapet. Idag – bara vacker. Förr- så viktig för folket här uppe.  Björkar med grenar som draperier och stora vackra vita träslott här och där vittnar om en viktig historia en gång.

Som liten åkte vi på 60–70 talen upp hit flera gånger per år. Jag har doftminnen från Sulfit och sulfat och kan nästan känna dofterna när jag tänker på dessa resor. Hur vi följer älven som vid tillfällen var full av timmer att det låg som en matta över hela älven i väntan på att tas om hand. Orten som mormor bodde i hade också en speciell doft och jag lärde mig ordet kreosot. Så typiskt under kemikaliernas guldålder på 60 och 70 talet och så fjärran från hur vi tänker idag.

En sommar var jag själv hos mormor i vad som kändes som flera veckor. Jag njöt av att få hennes uppmärksamhet, träffa hennes vänner och umgås. Minns än hur lakanen hos mormor doftade. Minns hennes vackra ålderdomliga Ångermanländska dialekt som jag inte alltid förstod.

Den här gången, många, många år senare vandrar jag på vägarna förbi alla husen jag minns så väl, men hon saknas, min mormor, sedan länge. Det känns lite vemodigt.

Jag går vägen fram förbi det gamla huset hon levde i.

Känner igen. Känner inte igen. Förvånas över det stora som blivit så litet.

Men vänta nu, en allé med stora björkar som liksom vill svepa sina hängande slöjor till grenar mot gräset.

Minnen från allén tonar fram

Mormors mjuka hand i min. vi tittar på varandra och hon ler uppmuntrande där vi går nerför allen. Jag ser ner på mina svarta lackskor.  Fina, fina vita spetsstrumpor som går till knäna och är lite trånga. Mormor har sin bruna kjol och promenadskor i samma färg. En brun kofta endast över axlarna och knäppt med översta knappen över bröstet som en slängkappa. Solen sipprar ner mellan björkarnas grenar, det doftar gott av gräset, kanske har någon slagit hö i närheten. Fågelkvitter från det täta lövverket längre bort.

Längst ner i allen ser jag entrén till ett stort, vackert vitt hus som liksom skiner i solgasset. Framför huset finns en liten rundel med växter. Konstigt att jag inte minns växterna. Tänker att där nog var nåt rött, rosor eller begonia kanske? Men mitt bland växterna fanns, som på en piedestal ett stort vackert silverklot som blixtrar i solen.

Jag minns att jag tyckte det var så magiskt, vackert och märkvärdigt att jag stannar upp och gapar.

Säkert hade jag därefter många, många frågor kring detta klot till mormor som man har i den åldern.

Minns att jag satt i köket och drack hallonsaft medan mormor talade med N´Stjernmans.  Jag tyckte att jag var i det märkvärdigaste och vackraste huset jag sett. Pelargoner på bordet i solljuset.

Allt detta kommer tillbaka till mig medan jag sakta går nerför allén många, många år senare. Huset är inte längre bländade vitt.

Fönstren gapar tomma och svarta. Rundeln med växter är borta liksom det magiska klotet av silver.

Intill ligger ett modernare hus och det gamla huset som en gång var så praktfullt får förfalla och hamna i glömska.

Det är som det skäms där det står. Jag känner mig lite ledsen för det och undrar om alla minnen från det kära huset kommer att försvinna nu. Vad har fått människorna att rata det?

När jag flera år senare fick reda på att huset rivits sörjde jag det.Alla mi nnen av det än gång så kära huset är förmodligen borta. Människorna som kommit och gått är också borta, ingen kan minnas.

Här är mitt minne till Stjärnmans hus- ett litet stoft som gör att människorna och huset lever vidare en stund till på jorden.

 

————————————–

-Och du!

Skriv gärna en rad eller bara ett ord eller ”smiley” eller ”tumme upp” (Funkar inte visar det sig. Skriv istället ”Hej”, ”bra” eller nåt annat om onte inspirationen för en längre text infinner sig) här efter så jag ser att någon läser det jag skriver. Så känner jag mig peppad att skriva mer 🙂

Anonymt går såklart bra.

Dela gärna om du tycker någon  av mina bloggar är bra 🙂

 

Hälsningar

Åsa Halin

Konstnär Vissefjärda, Småland