Nu är det hög tid! När jag tittar igenom allt material om anekdoter, sagor och myter  jag samlat på mig genom åren. Blandar den med inspirationen jag fått och får vissa dagar under mina skogspromenader… på nåt vis leder de mot en och samma punkt. En bok!

Foton, historier jag fått berättats, akvareller jag målat eller de som ännu finns kvar  i mitt huvud. Inspiration jag fått under mina vandringar. Funderingar hur man kanske tänkte en gång. På den tiden när man inte visste, men försökte göra det förståeligt. Kanske hade man fått det berättats i stugan om kvällen av de äldre. Historier om både det ena och det andra , här och där i skogen. Kanske de hört historien om vad det var för ett röse med jättestora stenar som låg där i skogen och nådde till ända trädtopparna och vilka som bodde där bland blocken.

När jag flyttade hit till Vissefjärda i Småland fick jag berättat historien om Antas rör/röse här i en by utanför Vissefjärda. Det är så märkvärdigt att en förmodligen uråldrig historia levt sig kvar in i vårt århundrade. Visst är det?

Platserna och berättarna

Jag har läst någonstans att man gärna knöt historier till speciella platser som man skulle akta sig för eller som utmärkte sig. Såklart ville man förklara varför det såg ut som det gjorde. Märkliga stenblock, hällar, grottor, kullar, klippor, tjärnar och annat som kunde utmärka sig. Vi kan vi ju se vissa av dem än idag- om man inte sprängt bort och flyttat förstås. Märkliga gamla träd och sånt försvinner ju med tiden tyvärr och de historierna är nog borta för alltid. Det finns inget att knyta dem till längre brukar jag tänka.

Under mina promenader dyker dessa tankar upp ganska ofta. Tänker också att det såklart var underhållning om kvällarna i stugorna när man pratat färdigt om grannar, skörd och sånt.

En rysare om trollen vid ”stors stenen borti skogen” och vättarna som någon retat upp vid kullen- det var säkert nåt alldeles extra en mörk höstkväll i knastret från brasan. Var man en god berättare kanske man blev ombedd att komma in och få nåt till livs i stugorna mot lite ”historier” som kanske för dem var som verklighet. Det var säkert bra att ha en sån berättar-begåvning brukar jag tänka.

Man träffade inte så mycket folk och då kom berättar-personen och bjöds in. Fick nåt till livs och berättade om vad hen hört berättas i stugorna. Sen kanske hen hittade på nya då uppslagen tröt eller återberättade nåt hen hört sedan gammalt.

Jag har en plan att bli klar med den illustrerade boken lagom till december 2021. Vi får se hur det går.

I nästa blogginlägg berättar jag lite som jag hittat i de gamla arkiven och som jag hört berättas.

och du…

skriv gärna en rad här nedan så jag vet att någon läser – där ute i cyber rymden

Hälsningar

Åsa Halin

Konstnär, Vissefjärda