I mitt projekt om anekdoter från bygden söker jag igenom folklivsarkivens material. Där har man samlat nedskrivna berättelser på dialekt. Ibland rätt och slätt som det berättats verkar det som. Knepigt att förstå och läsa men när man knäckt koden…växer en upplevelse fram som är speciell. Det blir som en tidsresa och berättaren liksom växer fram inför en. Jag kan inte heller låta bli att imponeras av vissa berättares nästan lite poetiska förmågor som lyser igenom.

 

Mitt projekt -en bok med anekdoter, foton och akvareller

Min plan är att ge ut boken i slutet av året. Den ska innehålla korta anekdoter med historier sprungna ur dessa arkiv. Min idé är att också lägga till egna ”anekdoter” samt illustrera dem med mina foton och akvareller. Är du intresserad av boken är du välkommen att maila mail@asahalin.se så noterar jag och skickar ut information när det är dags. Jag kommer också lägga upp en del här på sidan så man kan se hur det hela fortskrider.

Jag dyker ner i arkivmaterial nerskrivet med sirlig, ibland darrig skrivstil av någon i början av 1900

Det passar ju bra nu när jag, oturligt nog i sommarvärmen ligger jag hemma med en infektion. Jag dyker ner i arkiven i min jakt på gamla skrönor om jättar, drakar, vättar, troll och älvor. Jag läser om kloka gummor och gubbar, om hur man gömmer sina skatter, och om trollen som flyttade in i Antamålarör här utanför Vissefjärda efter det att jättarna övergivit det. Om allt stök det medförde hos folket i byarna runt Antamåla. Men också om hjälpen man kunde få av trollen och vad som kunde hända om man kom i onåd. Jag får reda på ett udda recept på konfekt som barnen i byarna älskade.

Akvarell: Åsa Halin, Krokvägar

Fram växer en tid som är så annorlunda från vår. Man hisnar och skrattar och tänker att jaha…var det så på den tiden

Jag läser om han som åkte till Kalmar bara för att uppleva det magiska i att höra någon prata i Stockholm… det var telefonen… och ett spektakel man betalade för att få uppleva. Drar mig till minnes när jag, på vad jag tror var 1970 talet tittade på tv programmet Vetenskapens värld, och man berättade om att man i framtiden skulle kunna mata in ett papper i en maskin – så kommer det ut på andra sidan jordklotet nästan samtidigt.  -Den magiska telefaxen. Jag tänkte att det minsann var makalöst och otroligt att man kunde göra nåt sånt. Idag känns den uråldrig.

Jag tänker att dessa berättare i folklivsarkiven kanske är de sista vittnesmålen som berättar hur livet var förr, innan industrialismen. Tänker mig en sakta lunk, år ut och år in- generation för generation. Sedan…har det gått undan. Nu är ens kunskaper passé från ena dagen till den andra. Så märkligt, så snabbt.

Berättarna

Var man en god berättare med många historier på lut så hade man nog en bra inkomstkälla – när det gällde mat och logi i alla fall brukar jag tänka. Samma sak om man kunde musicera eller hade en annan sådan begåvning.  Säkert såg man i stugorna fram emot dessa besök. Man erbjöd en kaffetår, lite mat eller kanske sovplats mot lite skvaller från bygden, en god historia och nyheter från när och fjärran.

Skiss i akvarell av Åsa Halin: Fritt ur fantasin, Kajsa från Gajemåla

Samtalsämnena i stugan måste ha trutit tillsist,

-alla de där kvällarna framför elden. Det blev säkert inte så sena pga. dagens slit, men underhållning och spänning har nog alltid legat för människorna. Att få besök av en god berättare och dramatiker som kunde berätta inlevelsefullt om vad som försiggick i grannbyarna, huvudstaden eller någon annanstans uti världen. Och ibland också  historier som  rörde sig om troll, jättar och annat. Kanske kryddade man lite om husfolket var svårflörtade och hade hört den förr. Kanske lade man till något extra för att dra ut på tiden så blev man erbjuden sovplats vid dörren. De måste varit dåtidens underhållare och nyhetsspridare helt enkelt tänker jag.

Kanske man som lyssnare inte uppmuntrades till att vara kritisk eller att fundera om berättelserna alltid var så realistiska?

Tänker på att många upplevde det som berättades om sanning. Men också att de som levde på den tiden, nog också hade en helt annan verklighetsuppfattning och funderingar kring det man hade om kring sig än vad man har idag efter skolgång, tv, resor. Många verkar verkligen trott på detta med troll, älvor, på råd från kloka gubbar och gummor. Man kanske inte uppmuntrade logik och kritiskt tänkande? Kanske man upplevde det som ”nosighet” med ifrågasättande? Då någon nämner en klok gubbe som ”Vetenskapsman” slår det mig att man nog ansåg dem stå för -klokskapen och kunskapen om saker och tings beskaffenhet. Vetenskapen om det som fanns i ens närhet helt enkelt.

Akvarell: Åsa Halin, björkar om våren

Ibland när jag läser texterna kan jag se tex ”Kajsa” växa fram där hon sitter över sin kaffe kopp och berättar.

Tänker mig henne som liten och spenslig med knotiga händer som är brunbrända av utomhusarbete. Endast några tänder finns kvar och ögonen ligger djupt i det fårade ansiktet. Blicken är ljusblå och plirar emot en. Hon hukar lätt och betraktar mig ihärdigt med blicken medan hon berättar för oss…

Häng med in i berättarnas värld- om människor som en gång levat och deras berättelse och verklighet… i min blogg här på sidan under temat Sagor, serier och illustrationer

 

Åsa Halin

Vissefjärda