De är liksom som de glider samman de där två. Pryngelgubben och Tretröjegubben. Tänker att de kanske liknade varandra utseende mässigt. De som återger minns dem men minnena glider samman. Men så var det länge sedan också som det begav sig.

Jo så här var det. Hösten 2024.

Vi var på besök hos bekanta och vi pratar folkminnen, människor förr. Har du hört om ”Tretröjegubben”? Jo, förstår ni att farfar berättade om en gubbe som slog sina lovar runt byn.

Det var som att han kom med jämna mellanrum. Ja, han var väl en luffare eller kanske en som gick och sålde.
Men namnet då? Tretröjegubben? Ett sådant märkligt namn?

 

Tvätt

Jo han hade väl tre tröjor. Och renlig av sig var han så han hade en enbuske här uppe i skogsbrynet där han bytte tröja helt enkelt. Så hängde han upp tröjan som behövde ”tvättas” och så fick den hänga där i ur och skur tills nästa gång han kom förbi. Då det var dags att byta. Då hade han ju en ”ren” som hängde där i busken.
Så underbart med de här historierna. Jag försöker leta i arkiv och litteratur men om tretröjegubben är med så är det inget man liksom nämner så där i registret direkt. Han dyker upp som av en händelse i andra texter istället.

Jag tänker att jag vill berätta… men avvaktar

För jag vill ha lite mer att berätta. Och ibland är det bra. För i jakt på annat så dyker de upp igen. Gubbar och gummor och företeelser som man hade för sig förr. Och man ler, förvånas och häpnar. De blir som gamla bekanta. Och detta är ju också en del av vår historia.

Jag stöter på honom i ett häfte som jag haft sedan jag flyttade ner till Vissefjärda- många år med andra år. Köpte det på gamla Konsum här i samhället. Jag var mest ute efter historien om Antamålarör så när jag läst det som intresserade så hamnade den i bokhyllan.
Jag läser om Pyngelgubben. Också en man som vi talat om där runt bordet. Han med alla paket och påsar.
Och det Pyngelgubben det börjar som jag förstår. Historierna och beskrivningarna smälter samman och jag anar att de kanske liknade varandra eller att man på annat sätt lätt blandade ihop dem.
Vi får ha överseende med det tänker jag.

Men vi tar det från början. Jo så här var det förstår ni…

Pyngelgubben

Han ska ha hetat Petter Andersson men blev kallad Pryngel-, Pyngle- eller Pyngel-gubben eller Pyngel Pelle som han också kom att kallas. Lite olika från by till by verkar det som.
Varför han hette så? Jo, förstår du, han hade en massa ”Pyngler” med sig. Ja, prylar alltså. Massor av små paket och säckar hängandes omkring sig. Fram och bak och dessutom en stor säck. Fickor och grejor i massor.

Foto av Tretröjagubben taget av Lill John Karlsson, Buskatorpet, Älmtamåla på 1920 talet. Med tillstånd från Älmtamåla skolrote att publicera fotot.

 

Ja, och så ”kaffe-pettern” så klart. (kaffepannan för att koka kaffe i ) När han steg in genom dörren bad han att få göra sig ett kok kaffe. Pannan hade han. Gårdsfolket fick stå för kaffebönorna.
När det var dags att gå började han lasta på sig sina paket och påsar. Han hade en vana och det verkar som han alltid gjort på samma sätt. Så när sista påsen och säcken lastats på- så knyckte han liksom till på sig med ett skrammel och då hamnade liksom allt på plats.

  
Så gick han vidare.

Jo han sålde ”skosnören, synålar och dyligt” som han sa själv. Som ett handels lager hade han där i sina ”pynglor”. Men så värst stora affärer gjorde han nog inte, står det. Man sä att det nog mest var för att få sig ett ärende i stugorna som han ”sålde”.
Pyngelgubben var finare klädd än sina luffarbröder. En cheviotkostym bar han, blanksliten och nött, men ändå. Kavaj, väst och byxor minsann. Propert och snyggt. På stolen satt han, lite som det står i texten ” flickaktigt och längst ut på stolen men benen ihop och smalbenen spretandes ut”.

Gubben hade skägg och blek hy. Ja, som om han sällan var ute. Kanske det talar om lite fåfänga då det ju var i modet att vara blek på den tiden? Eller så tyckte han kanske om skuggan.
Han hade sin klut (trasa) med sig och torkade av stolen och bordet framför sig. Brödskivorna blåste han av och skrubbade dem på en solkig kavaj, berättas det. Vad han skrubbade av? Kanske var det lite mögligt, brödet han fick.
Han kom nog söder ifrån. På dialekten lät det som han var från Skåne eller kanske nordöstra Blekinge

Han bar på sitt lager

I folklivsarkivet på Lunds universitet står om Pyngla- Gubben, att han sålde nålar och småsaker som han förvarade i otaliga små paket, insnodda i papper- ja som ”Pynglor” och att han med sin trasa torkade av stolen och kaffekoppen och skrapade av brödbiten med kniven innan han tordes äta. Hade han lite bacillskräck trots sin situation? Det måste ha retat många som han besökte. Som om huset han besökt inte höll på ordning och renlighet, tänker jag där jag läser. Det är nog många bondmoror som snöpt på munnen åt hans tilltag kan jag tro. Men man hade kanske överseende. Han var ju lite egen…
Det sas att han i Bakareboda fick mat men denna dagen bjöds toöö det bara vatten att dricka. Pynglegubben tittade ner i hinken och rörde om, så sa han ”Kanske grädden är på botten?”

Pynglegubben sov ej på höskullar eller i uthus

Nej, istället besökte han äldre ensamboende kvinnor. Ja som Blinda Hedda i Buskahult. Där var när han till sist sjuk och någon från fattigvården kom och hämtade honom.
Han fick sig en åktur, om han nu uppskattade det? -sjuk som han ju var, det vet man inte. Eftersom han saknade hemortsadress och man ogärna hade utgifterna på socknen så kördes han omedelbart till Tving och ställdes av. Rätt och slätt. Det var ju en bit men de tog emot honom.
Där ska finnas ett foto där han står vid en snödriva. Han avslutade sina dagar i Skepparslöv i Skåne.
Därefter står det att Tretröjegubben tog vid…att gå Pryngelgubbens vägar.

 

Tre-tröje-gubben

Han var lite kraftigare än Pyngelgubben men det var som han tog över vägarna. Hans riktiga namn står aldrig nämnt. Man verkar inte känt till det.
Tretröjegubben hade tjockt kraftigt hår. Lockigt eller kanske var det bara tovigt, håret hans. Håret var ”Rödblont som solbränd ull” skriver man. Vackert tänker jag. Mager var han inte så mat fick han nog i gårdarna där han gick. Som tack för maten kunde han ibland ta fram munspelet och spela en trudilutt. Säkert till allas förtjusning.

Det berättas att ”Han var en smula egendomlig” den där Tretröjegubben

Vissa sa att det var sedan han ”fått korgen” av sin fästmö. Ja så sa man på den tiden om ”att göra slut”. Olycklig kärlek minsann. Andra berättade att han varit sjökapten, tänka sig! Och vid ett tillfälle, där ute på havet hade han måst klättra upp i masten. Och han slant, kanske var det sjögång. Han tappade taget och föll de många metrarna ner på däcket.

”Han slog sig rejält i huvudet, så han gjorde”

 

Blev sig liksom aldrig riktigt lik får man ana

Så gick han på vägarna. Men han var liksom lite finare än de andra luffarna som gick. Han hade en klut, en trasa med sig i fickan som han torkade av stolen med innan han slog sig ner. Jag inser att det står ganska likartat om både Pynglegubben och Tretröje gubben att de var renliga av sig. Kanske det låter mer realistiskt att det hörde till Pyngle gubben i sin kostym. Eller så hade han kanske likartade vanor. Om de kände varandra framgår inte av materialet jag läser.

Han hade en stor rock där han sprättat bort fickorna.

Fodret i rocken fick tjänstgöra som fickor. Där samlade han sådant han hittat och sådant han fått i gårdarna.
Ja någon gång fick han löss med sig och dem slapp han sedan aldrig. Löss var man rädd för i gårdarna så det var sällan han fick sova i boningshuset. Han var hänvisad till ladugårdar och uthus. Om somrarna brukade han ibland försöka att lusa av sig. Då såg man honom lägga kläderna i en myrstack. Men några löss blev nog kvar, trots allt.

Bus streck med krut

Rökte pipa gjorde han. ”Tobaken” han använde var körsbärsblad som han torkat och smulat sönder. Det berättas om några småpojkar lagt krut i pipan för honom vid ett tillfälle. När tretröjegubben tände på blev det en smäll som hette duga och ett stort svart moln spred sig. Snart tonade den sotiga gubben fram ur röken.
Jag tänker att de där ”busstrecken” man hade för sig förr var både farliga och elaka. Man skrattade åt, istället för med någon.

Hungriga

Det var nog inte alltid så lätt att gå där på vägarna. Läste någonstans att man var lite ålagd att ge till de fattiga och att det också var hedersamt. Men inte alltid blev det så. Hade man ont om mat själv så blev det som blev över mindre, såklart.
På Gategölens is satt sotare Sandin en gång och metade ismört berättas det. Tretröje gubben kom vandrande och frågade om han fick mörten sotarn dragit upp. Det fick han. Häpen fick sotaren se att tretröjegubben åt upp mörten på stället. När han vände sig om för att agna om kroken, efter att gubben gått, fick han till sin förvåning se att även maskburken var tom.

Han var hungrig Tretröjegubben och nöden har ingen lag. Kanske före sin tid både med sushi och att äta insekter och larver- skojar jag idag. Men i ärlighetens namn tänker jag att han for nog illa där på isen. Hungrig. Tänker också att sotaren gärna berättade i gårdarna för att få några skratt, för de som ville höra om den tokige gubbens upptåg. Fast det i grund och botten egentligen var både ledsamt och sorgligt.

Till sist

Det sägs att Tretröjegubben till sist blev omhändertagen och fick de sista åren bo på ett ålderdomshem nedåt Karlskrona.

Bilderna är tagna från lite olika platser häromkring och hör eg. inte till berättelsen. Bara som lite inspiration för läsarna

Och Du.. Om Du uppskattar mina berättelser så skriv en rad nedan. Annonymt går bra. Hoppa över fältet med webbsida. Eller skicka ett mail. Har du tips eller mer infor om temat här så är jag idel öra.

Tack familjen Mårtensson i Fåglasjö för tips och inspirationen.

 

Hälsningar

Åsa Halin

Konstnär och Berättare

(mail@asahalin.se)

Vissefjärda, Sydöstra Småland- ja på gränsen till både Blekinge och till Kronoberg, minsann 🙂

Källor:
Älmtamåla med omnejd av Erik Ingelsson
Där Gastarna Slåss av Annica Swanström
Folklivsarkivet på Lunds Universitet
Vissefjärda hembygdförenings årskrönika ”I Dackebygd”