Skogen om hösten

Promenaderna har blivit alltför få i höst. Med ens så inser jag att hösten är kommen och med nästa storm har den också dragit förbi.  Det blir ingen lång promenad denna dagen innan jag går till ateljén. Bara den lilla rundan. Men viktig, för att komma igång, få fart på systemet och efter ett tag även på huvudet. Som om man lyfter blicken från tårna och  plötsligt ser det man har omkring sig.

Löven , frosten i nyponen, de gula löven i motljus, gnistrande frost på lavklädda stenstolpar.

På hygget dansar älvorna bland frosten. Solen tinar och vinden får ångan att virvla…men vänta där är andra som också betraktar.

Vi tittar länge på varandra. Det känns som hon knappt andas. Jag håller också andan.

Älgjakten!

Som om hon tänkte-ska jag upptäcka henne? Liv och död. Skogen eller… ingenting

Jag går vidare. Låter henne vila, få lite ro.

Frosten i gräset.

Ormbunkar som tagit vintervila och nu bjuder på samma sparsmakade färgskala som frosten.

’

Där på kullen i gläntan. Nästan sakral känsla bland träden som sträcker sig mot skyn. Igår såg jag här en liten gärdsmyg som hoppade bland stenarna. I folktron guds fågel, har jag läst någon stans. Undrar varför? Måste ta reda på det.

Stubbtrollen spretar med armarna här i skogen, som om de vill säga,

– vänta vänta!

Spindelnät. Smäckert, elegant, ny vävt? Andra vävar som streck mellan träden. I solensstrålar glimmande i guld och brons. Hur gör de för att spinna de där långa, långa spindeltrådarna? tänker jag.

Vackert perfekt nät. Som ett konstverk i sparsmakad stil.

En rar mossgubbe har dykt upp i den fuktiga mossan.

Jag vandrar hemåt

gladare

skogen är givmild

 

Hälsningar

Åsa Halin

Vissefjärda

och du. Uppskattar du texterna och bilderna. Skriv gärna en rad så blir jag peppad till fler inlägg och bilder.