Skip to main content

Små berättelser

Nu har jag samlat några kortare berättelser och poesi här tillsammans med några av mina illustrationer. Uppskattar du? Skriv då gärna ett ord här nedan, så vet jag att mina berättelser landar hos någon ute i cyber rymden. Anonymt går bra

Samtliga foton, akvareller och digitala illustrationer av Åsa Halin. Liksom texterna.

Välkomna till Halins värld

Jättarna

 

Jodå- ser du honom där bortanför Vissefjärdas Kyrksjö?
De har dragit sig tillbaks, jättarna. Men då och då kan man ännu se dem. Gärna genom en trollring som ju tar bort magin och osynligheten.
Den vackra vinterkvällen stod han där bortåt Båldön, spejandes mot ljusen i Vissefjärda och Emmaboda. Han funderade nog på nåt. Kanske över människornas framfart, stim och stoj. Men också över allt det vackra. Den nya bron som smyckats med så vackra ljus. Det tyckte han om.
Han suckade och tänkte att det var synd att de var så svåra att leva med de där människorna. Rädslorna gjorde dem ilskna och ofta elaka. Och när de inte förstod sig på nåt blev de ofta arga och rädda.
Som att förstå sig på de uråldriga gamla jättarna tex.

 

Har du sett henne -Nyponfen?

Nyponfen-
Rosens frukter. Så är buskarna praktfullt röda och granna även om hösten.
Fåglarnas vinter godis. Ungarnas bus med de kliande fröna.
Ibland syns hon där bland de gulnande bladen.
Inte alltid lätt att se.
Tröstetårar kan hon bjuda till dem som tar sig tid att se.

Den blå natten- som poesi

Igår natt. Jag skulle gå till sängs, då, vid midnatt.
Men så tittade jag ut, och såg natten, snön och de där långa, skarpa, skuggorna i den vackra blåa natten.
Jag bara måste! Klädde mig med tjockaste jackan och grövsta kängorna, lovikavantar och mössa, för det var kallt!  Minus 12.  Jag fick sällskap av min son.  Så vi gick vi genom den blå natten ner mot sjön Törn här vid Vissefjärda.
Knarret under kängorna och näsan som stack av kylan fick mig att minnas vintrar som barn, hos mormor Astrid i Ångermanland.
Så slutar äntligen gatlyktorna med ljus. Enbart månen lyser upp vår väg.
~ * ~

Den blå natten

Man hisnar av allt det vackra.
Snön som ligger i kullar på trädens grenar.
Himlen som är så blå, så blå.
Stjärnorna, och där… Karlavagnen.
Mörka gren-skuggor på vit eller… är det blå snö?
Förundras över mörkret – som ändå är så ljust.
Som magi
Som poesi

Minnen

Minns sparkåkning på krokvägen till Fyrsjön i Lohärad som barn med Mamma och Pappa. Genom den blå natten, snö-knarret, medarna mot den osandade snön. Skratt.
det där lilla hebbret vid skogsvägen som lystes upp av den blå natten- har aldrig funnit den igen.
Minns tomtegubben- eller var det en dröm?
Kanske hebbret bara syns just magiska nätter i månsken – när man är barn.
Minnen
vi går hem- tårna talar till oss

Lika barsk som vinternatten själv

I den tysta vinternattens skuggor stod han där och betraktade oss- lika barsk som vinternatten.
Jag upptäckte honom på det suddiga fotot dagen efter- Ja, och med hjälp av mitt ”magiska trollspö” förstås.

Vatten väsen

 

Väsen i vattendrag – de kan vara svåra att se?
Källorna som man trodde härstammade från Tor, Oden och Frejs framfart i tidernas begynnelse.
Viktigt var hur den rann upp och ut. Not norr – norr där allt otyg och elände kom ifrån.
Man offrade till källans väsen vid vissa källor enligt en nedteckning från trakten. Blommor, mynt eller nåt annat lades runt källan som på Tomasaftonen städades av Drakkungen.
Kanske man hade ont, kanske någon nära behövde lindring.
Källans väsen tog hand om önskningarna.
Ibland kan man skönja magin som sprids av väsenet virvla över porlande vattnet

Vid ödehusen

Eget blogginlägg:

klicka på länken: Jo jag kände mig allt lite…bevakad där vid ödegården – Åsa Halin (asahalin.se)

Jättarnas tid är den blå natten

Den kalla blå vinternatten. Då frosten spritsat skogen gnistrande. Mot natt månens himmel avtecknar hon sig. Jätten. Få är de som finns kvar, och sällan syns de. Söker sig till ödebygden där de vill leva i ro och stillsamt, utan ”klock-skällning” och brus.
Haren tittar stillsamt på henne där hon går genom skogen i månens silvers trålar.

 

Gren-trollen regniga dagar i skogen

 

Jodå… regniga dagar, ja då när laven stänker regn pärlor i skägget och mossan är frodig som ett tjockt sammets tyg. Då kunde man se ’an där längst ut på grenen. Lite ängsligt fram kikandes under grön lugg. Det lilla trollet var så ängslig och försiktig men samtidigt väldigt, väldigt nyfiken. Men du! Passa dig, för tänderna är sylvassa. Träffar du på honom, sträck inte fram pekfingret för att känna på luggen och näsan för då hugger han.

 

Rottrollet där i skogsåkrarna vid Bamsekulla och Flädingstorp

Där borta i skogs åkrarna mellan Bamsekulla och Flädingstorp såg jag henne. Klippan hette torpet som stod här en gång. Av en ren lyckträff  såg jag henne för där var en gammal källare eller var det kanske en jordkula som upptog våra sinnen den där vinterdagen. Den tunna frosten blåste som i gnistregn från trädtopparna när vinden tog i. Så vände jag mig om och… vänta vad var det.
Där var hon. Krum och knotig. Liksom i sina egna tankar där bakom träden. Jag tror hon gnolade på nåt. I hennes rothår hade småfåglarna sökt lä och berättade historier för henne. De fnissade tillsammans.
Hon sneglade mot mig och för ett ögonblick såg jag hennes pillerögon genom rottrådarna, så blinkade hon hastigt till och log

Snöbärsälvan

Där inne skogen växer det ett snår med snöbärsbuskar som någon planterat en gång. Det vittnar om att det nog legat ett torp eller backstuga i närheten. Någon har varit angelägen att det ska vara vackert -trots fattigdom. Tittar man noga där invid husgrunden växer vacker vinter grön vinca där utmed backen. Om våren blommar den blå, blå.
Någon har varit på besök hos en vän, då en gång för länge, länge sedan. Fått eller kanske rentav skrockfullt ”tjyvat” en stickling för god tillväxt. Sedan omsorgsfullt planterat utanför stugan.

Barnen kallar dem för smällbär- Ja precis,  Just för att man ju liksom inte kan låta bli att trycka på dem, för att få fram det där smällande ljudet.

Har man tur- kan man kulna dagar få se en snöbärsälva där bland de vita bären.
Kanske, kanske blåser hon älvstoft på vandraren som går förbi
– Då… vet man att man håller sig god och glad resten av dagen.
För det… är snöbärsälvan allra bäst på ❤️
Så varsågoda
Lite älvstoft som gör en god och glad- det skadar aldrig🌿🍃

Huset där i skogen- Det var ju tomens

Eget blogginlägg
Samtliga foton, illustrationer och texter
Åsa Halin.
Tycker du om det du läser och ser. Skriv då gärna en rad här nedan. Anonymt går utmärkt.
Så vet jag att någon ser och läser där ute i cyberrymden
Hälsningar
Åsa Halin
i Vissefjärda, Småland -Ja precis på gränsen till Blekinge och näst intill Kronoberg

älva, älvor, berättelser, illustrationer, jättar, källor, Sagor, sagoväsen, skogen, troll, väsen

Comments (4)

Kommentarer inaktiverade.