Några dimslöjor  ringlade sig liksom upp från gölen, genom skogen och runt ödegårdens ”gamm-ek” (rospiggska för Gammel- ek :)).  En fågel ropade någonstans. Lite vemodigt men vackert. Höstluften var hög, kall och klar. Jag tog ett djupt andetag och njöt av morgon stundens stillhet.

Gården med sin nu lite vildväxta trädgård, slingerväxernas tur över de grova, timrade väggarna bjöd på mycket inspiration denna morgon. Grisarna hade också varit på besök under äppelträden. Om våren kunde man här ana att någon en gång velat ha blommor och skönhet här i trädgården. Snödroppar och påskliljor liksom skvallrade om de som bott här engång. De gjorde även de vita och röda ståtliga krolliljor som man senare kunde på året kunde se där ner mot gölen. Inne i snåret hade jag sett en liten skulptur som grånat och vittrat och liksom nu stod där och skämdes inne i buskaget. Tankarna virvlar. En sån inspirerande plats. Tänk så många som  tillbringat sina liv här. Kanske man spottat tre gånger innan man satte spaden i marken för att våga plantera lökarna där en gång, tänker jag. Ja ni vet, för att inte dra onåd över sig från vättar, tomtar och annat otyg.

I Båldön  utanför Vissefjärda berättades det att det fanns en man som glömde!- Och började gräva där på plats. Tänk att han stöp i backen och blev förlamad för resten av sitt liv. Det visste man ju vilka det var han retat upp. Vättarna som fanns där på ödetomterna och bland ängskullarna.

Så märker jag själv  lite förvånat att jag  flera gånger liksom sneglar över axeln där jag går- Inser att jag känner mig betraktad, ja övervakad. Tittar  igen- men ingen är där. För mycket fantasi tänker jag och strosar vidare. Där i hagen står vildapeln som  i vintras stod praktfullt vit av frost mot skogen. Så vackert. Även vid det tillfället hade jag känslan av att någon bevakade mina steg, slår det mig.

Trädet för ”vården”

De gamla träden runt gården  är stora och hamlade för att dryga ut djurfodret om vintern en gång . Kanske något av dem är gårdens vårdträd där tomten eller det väsen som såg efter gården, djuren och familjen en gång hade haft sin plats. Ja, och tänk-det fanns ju de som fortfarande såg dessa väsen.

Jag funderade om var de i så fall fanns kvar fast människorna försvunnit- övergivit platsen? Satt de liksom osynliga kvar på trappstenarna ute i skogsplanteringen när huset sedan länge försvunnit och bara äppelträdet, snöbärsbuskar och grunden fanns kvar.

Nu kanske tomten får samtala med möss, skalbaggar och rävar som har vägarna förbi istället?

En rörelse…

Jag går vidare. Så kommer jag upp till ladugården. Tittar runt knuten och där…Är det inte nåt som rör sig med en lite hukande gång över hagen? Är det ett rådjur eller en räv? Så stannar den… sneglar liksom över axeln. Ett ansikte tittar på mig irriterat, lite fräsande-

Så tar den sig springandes på ett liksom vaggandes, men ändå smidigt sätt vidare och försvinner in bland träden i mörkskogen på andra sidan hagen…

Text, foto och illustration: Åsa Halin, Vissefjärda, Småland & Musen Saga: Skulptur av Ateljé Stensjömåla, Ryd

Skriv gärna en rad här nedan på inläggsfältet så vet jag att min historia landar hos någon ute i cyberrymden- Så känner jag mig peppad att skriva mer.

Hälsningar Åsa Halin

Konstnär, guide och berättare