Där på flyttblocket på kullen i Kammarbo satt han och grunnade
Om man tittade noga, kunde man i skymningen se en krum, kutryggig varelse sittandes på det stora flyttblocket.
Blocket som lämnats där på kullen av den stora isen en gång hade nu åter visat sig på kullens topp efter vinterns avverkning. Den hade många år varit inbäddad mörkskogen .
Ibland kunde man se den sakta lyfta en knotig arm och sträcka ut sitt pekfinger för en rödhake att sätta sig på. På det sättet satt de så och betraktade varandra långa stunder, som om de höll en tyst dialog.
Akvarell: Åsa Halin
När mänskliga vandrare promenerade förbi vid sådana tillfällen, tänkte de att det var märkligt att man lämnat så stora stubbar kvar på hygget på det viset.
Akvarell: Åsa Halin
Men det var ändå bra för fåglarna att vila sig där på grenen, eller om det kanske ändå var någons finger.
Ibland kom korpen förbi, de var goda vänner och korpen berättade historier om nu och då. När han flög iväg kastade han ett öga över axeln som sa- Hej då! Vi ses snart igen min vän.
Akvarell: Åsa Halin
Inspiration från skogarna kring Vissefjärda
Och du … tycker du om mina texter och akvareller? Skriv då gärna en rad nedan så jag vet att någon läser där ute i cyberrymden.
(skriv bara en punkt tex där det står hemsida)
Hälsningar
Åsa Halin
Vissefjärda
anekdot, Antamålarör, Åsa Halin, bokprojekt, folklivshistoria, saga, Skröna, troll, Troxhult, Vissefjärda