Skip to main content

Sagor och anekdoter del 2

Jag ska ge er några historier jag hört berättats men också sådana jag funnit på i arkiven. Ja, kanske jag också berättar några egna. För så är det, jag måste såklart  fylla på med historier som viskats av vinden, skorrat ur stenblocken och mumlats ur mossan här i skogen. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

 

Historien jag först hörde var att jätteröset Antamålarör var stenarna från en jättekvinna som var arg på klockringningen i Vissefjärda. När jag läser i litteraturen och arkiven kommer flera olika anekdoter fram- så klart. Det berättades, lades till och drogs ifrån under århundradena anar jag. Men sedan läggs det till lite här och lite där om andra platser som Drakarör och Gnetterydsstutar tex. Det är så spännande

Anekdoten om en jättekvinnan Anta och Klockstenen

Den hör jag berättas nu även idag olika versioner. I arkiven hittar jag  material som skrivits ner i början på förra århundradet.

Den handlar om hur jättekvinnan Anta som bortåt byn Eremitemåla tappar sina stenar (ja jätte-stenblock är det ju så klart) Där ligger de kvar i en stor hög än idag. Vi kallar den Antarör eller Antamålarör.

Dessa block skulle hon kasta mot Vissefjärda klockstapel som då var nybyggd. Klock ”skällning” som det stod i något gammalt dokument,  var inte nåt  jättarna gillade på den tiden. Tyvärr var hon nog lite stressad för stenarna for lite kors och tvärs eller ”kors och kryss” som man säger här i Småland. En hamnade intill vägen till Eremitemåla. Den kallas enligt tradition för ”Klock stenen”.

 

Jättegubben och Gnetteryds stutar

Någonstans i arkiven stod om en annan jätte vid Antamålarör – en man. Som irriterade sig på Lunds! domkyrka. Men kom bara till Gnetteryd där de blocken ligger kvar än idag.

I några av skrifterna läste jag  att Jätten Anta kom vandrandes västerifrån med sina stenar i förklädet. Vid Piggsmåla gick snodden på förklädet sönder och några block föll ur. Dessa block bildade Drakarör. Senare passade en drake på att flytta dit enlig sägnen och drakar har ju i regel en stor skatt. Men den berättar jag om vid ett annat tillfälle.

 

Visst är det märkvärdigt och ”häftigt” att de lever kvar idag. Undrar hur gamla de är de här historierna? Undrar hur många versioner det fanns en gång?

Men det finns fler historier så klart, för där bodde troll också i skogarna. Men om dem måste jag läsa lite mer innan jag berättar, ja och så vättarna så klart och så Skogssnuvan och Tekan. Vet någon nåt om dessa? hör då av dig till mig? Jag tar emot såväl gamla som nyare skrönor. mail@asahalin.se

. Foto och Skiss: Åsa Halin

Men man anar att många, många historier gått förlorade. Några stenblock i hagen som man reagerar på än idag. Jag tänker att det måste varit historier kring dessa. De måste ha triggat mångas fantasi.

Åsas anekdot om 2018 och Jättarna i Antamålarör

Minns ni det torra året 2018. Det var då som sjön Törns vattenbryn dragits långt ut i sjön och man kunde gå torrskodd ut till endel öar. En sten på Långasjösidan som bara syntes vissa väldigt torra år blottlades och man kunde skönja märkningen från gamla torrår.

”Men vätten Sten funderade mycket över vad som hänt med sjön, där vattnet var så lågt som han aldrig sett, någonsin. Han hade sina aningar.

Så på julafton då jultomten delade ut alla julklappar passade Vissefjärda vätten Sten på att promenera till Antamålarör där jättarna fortfarande bodde. Eftersom ingen längre trodde på dem var de rätt svåra att få syn på.
Bocken slog följe och när de var högst upp på översta stenblocket och ropade dök de upp på himlen. Jättefruns förkläde var lagat med en jättelapp, Sten visste ju varför den gått sönder en gång i tiden.
Nåja, jättarna var glada att få julbesök och även om julbocken höll på att få slag när han fick syn på jättarna, gick besöket bra och de hade en trevlig stund.
När Sten nämnde Törn började de skratta så de nästan blev blå. Aha tänkte tomten- det var som jag anade med de här luriga jättarna.
Tillslut berättade jättarna att deras son hade fyllt 1700 år i somras och då hade de ställt till ett jätte-kalas. Jättar från när och fjärran hade kommit och man hade festat i dagarna 30 som man ju gör när man är jätte. Och de hade ju alla blivit så törstiga och varma… Och Törnvatten”går inte av för hackor” när man är jätte, minsann.
Jättarna som var lite illmariga, tyckte såklart att det var förfärligt roligt att Karlskroniterna fått all skulden… och så fortsatte de skratta
Ända borta vid Ellingsmåla och klockarstenen hörde bocken och Sten de tokiga jättarnas skratt.
Ja det var som man kunde ana”
Anekdot av Åsa från 24 december 2018

Min uråldriga berättare vaknar till liv där i skogen

Jag fortsätter leta i arkiv och samla in material. Men då jag tar mina promenader och går på vandringar här i skogarna ser jag  sånt som får fantasin att blomma. Jag tänker att min ”uråldriga berättare” vaknar till liv och där kommer historier, må ni tro om både det ena och det andra. De ska jag också fånga upp tänkte jag. Både skriftligt och bildligt.

Bildligt. Ja jag har sedan barn haft en bok om John Bauers måleri. Jag besökte Valdemars udde och såg utställningen med hans konst. När jag går här i skogen kan jag ofta se hans figurer i rötter, lav och stubbar och jag tänker att hans formspråk kommer från såklart från den Småländska skogen. Man kan se hans troll ”grina” mot en där i branten där rötter och stenar bildar ansikten och hår.

Hur detta kan te sig ser ni i mitt nästa blogginlägg (Sagor och anekdoter del 3)

Och du… skriv gärna en rad så jag ser att någon läser mina texter där ute i cyber rymden. (skriv en punkt på webbplats så funkar det)

 

Hjärtliga hälsningar

Åsa Halin

konstnär

Vissefjärda

 

Akvarell, anekdot, anekdoter, Åsa Halin, Blekinge, bok, bok om anekdoter, drakar, historier, illustration, jättar, Kalmar län, Kronoberg, myter, natur, saga, sagobok, Sagor, sydöstra småland, vandringar, Vissefjärda