Här runt ateljén i Vissefjärda, som ju ligger vid Runes bensin, florerar fler och fler vackra bilar och mc. Man anar att det putsats och mekats en hel del inför premiärturen.  Jag tänker på när jag hjälpte en vän med hennes ärvda träbåt. Lite samma känsla. Jobba, jobba och jobba och så sjösätter man och njuter. Diskuterar lite träbåtar kontra plastbåtar och annat som hör ens ögonsten till.

Många besökare men i ateljén ligger min gästbok och gapar tom…

Så trist tänker jag jämt när jag ser den. Men att starta en ateljé så här i coronatider är ju knepigt på många sätt. tex att gästboken är tom – såklart. Och kommer någon in glömmer jag att be dem skriva – såklart.

Hashtagen #åsahalinsateljebilbesökare 

Nu kom jag på en jättebra idé. På Instagram finns nu #åsahalninsateljebilbesökare och det får bli min nya, coronasäkra gästbok. Ta kort på din bil och på dig själv om du vill framför ateljén och tagga med (säkert världens längsta hashtag) #åsahalinsateljebilbesökare så får vi se vilka som poppar upp under sommaren. Det vore ju så kul :). Bil, moppe, traktor, cykel, mc, lastbil ja vad du har.

Medans bilarna kör förbi, stannar till för att titta, handlar en tavla eller två, lägger en beställning -så jobbar jag på med olika beställningar, gåramålningar , bilar/ fordon och andra spännande projekt som jag fått av er att måla. I bland kan det ta lite tid, jag vill ju att det ska bli bra och jag funderar hur jag ska måla bilden. Ibland går det fort som tusan.

Foto: Åsa Halin

Mellan projekten/beställningarna målar jag sånt som pockar på att målas för tillfället. Ofta är det bilder jag funderat på såå länge. Volvo PVn är nog sedan 3 år tillbaks, Älsklings Fiaten, från en semester i Italien för, var det kanske 4-5år sedan. Humlan som tar sats för att landa på stormhatten (inte fingerborgsblomman som jag felaktigt skrev) är nog ännu äldre. Så plötsligt- så är det dags. Och nu när jag heltidsmålar, tar jag fatt i motivet och målar med lust det som kommer. Det blir gott och blandat kan man säga.

 

Anekdoter och ”sagor”

 

”Får jag presentera vätten vid namn ”Sten” som jag målat här ovanför. Han syns ofta i ögonvrån under mina promenader. Han vill vara för sig själv och därför kryper han ihop till en liten boll, eller sten när man kommer gåendes. Han är överallt i skogen, men man ser honom oftast just som en sten. Tittar man noga kan man ana de små ögonen som ängsligt syns fara fram och åter. Men han tror ännu sig ännu vara osynlig. Hans kompis ”Bläfis” går dock inte på hans ”trolleritrick”. Han suckar tålmodigt och väntar tills jag passerat så Sten kan bli Sten igen.”

Jag har en ide sedan länge som förmodligen måste iscensättas i år. Den pockar och vill komma i pränt! Till jul förhoppningsvis.

Jag promenerar ju mycket i bygden här kring Vissefjärda. Intresserar mig för naturen men också historia och historier och kanske främst anekdoterna?

 

Det som berättades på kvällarna framför brasan, innan radio, tv, datorer och smarta telefoner? Allt det man tyckte sig vara med om i stugor och ute i landskapet? Dåtidens underhållning men också ibland det man trodde på. Det är spännande.

Jag letar gamla anekdoter och hittar på nya, egna som jag testar lite på sociala medier (viktigt att jag berättar att det är egna, nya historer jag lägger till berättarskatten tänker jag, så de inte blandas samman) Det blir nog det jag fördjupar mig i kommande sommar. Letar i arkiv och försöker tyda gamla skrifter. Så spännande

 

Mer om detta i ”sagobloggen” och kommande inlägg.

Trevlig vår söndag allesammans

Åsa Halin

Konstnär, Vissefjärda