Helt ovetenskapligt trots Nobelvecka och allt, så målar jag vättar denna veckan. Nåja det blir lite annat också mellan varven- motiven har ställt sig på kö här nämligen och pockar på uppmärksamhet

Men så här i advent, Lucia veckan och med inspiration från Vissefjärdas skogar så klart.

Promenader är bra både för knoppen och kroppen och igår blev det en promenad i Bockabos skogar här i närheten av vackra Vissefjärda. Jodå jag har nog kört förbi där med bilen och tänkt att det även där är vackert med gammal bebyggelse och intressant landskap. Men för att hinna ta in måste jag promenera.

Det gick lite över stock och sten. Jag följde en  gammal väg som nu mer mest trafikeras av rävar, grisar och kanske någon grävling.

Mossiga murar sträcker sig kors och tvärs genom snårskogen och jag tänker att landskapet nog såg helt annorlunda ut för 25-50-100 år sedan. Kanske betande kor, kanske åkrar. Folk som gick här för att nå affären i Krukö kanske.

Som alltid hisnar man över allt arbete som lagts ner på att bygga dessa murar här i Småland. Som alltid funderar jag på hur det såg ut här då? Hur dagen var då stenen lades till plats i muren? En varm sommar dag? ”Klinkandet” av spett mot sten. Någon torkar sig med skjortärmen över pannan. Kaffekorgen med barnen i skydd för solen under björken innan slitet fortsatte. Kanske man funderade på om man ändå inte skulle söka sig väster ut? till Amerika- där kunde det väl ändå inte vara lika stenigt?

Vem lade upp stenen där? Makade till den så den låg stadigt? Stora, grova händer som arbetat hårt sedan barnsben. Hur tedde sig hans, hennes liv? Vad hände sedan?

Tacksam också för att murarna bevarats för oss och för framtiden att se och ana hur det kanske var en gång när tiderna var tuffare

Där i skogen med mossan tjock och tung över muren rör sig nåt i synfältet i ögonvrån. Där kutar en liten gubbe i den mjuka mossan på muren. Eller kanske är det fantasin som spelar mig ett spratt? En liten liten och näppeligen synlig gubbe i sina grova kläder, väl kamouflerade i sina färger.

Med skägget yrande och lite halvt över axeln hojtar han buttert

-Men häng med här nu då Åsa! där har kutar fram på murens mossa. – Häng med nu då, så ska jag visa dig!

Jag fnissar till. Så lustigt och så osannolikt och ovetenskapligt. Men fantasin är en fantastisk manick.

Jag tror minsann det är lite sagor på gång framöver nu gott folk.

Jag skissade lite på vätten. Det är inte riktigt den jag har i mitt huvud men snart så. Skam den som ger sig! För några veckor sedan målade jag tomtar. Röda och granna men … nej. det känns inte som några vättar eller tomtar för den delen som är hemmahörande i Vissefjärdas skogar inte.

Kanske det blir fler vättar denna veckan. Måste få till dem som jag vill ha dem.

 

Vissefjärda har ju också en berättar tradition om jättar

Där har jag några historier jag vill berätta för er. Några sanna- nåja 🙂 De finns som berättar tradition här i bygden. -Och andra är ny-påhittade, av mig. Men det skriver jag tydligt i så fall så vi inte blandar ihop ”sagoberättarna” från då och nu. Hm. när jag fått ordning på vätten ska jag ta mig en funderare på hur de där jättarna i  Antamåla utanför Vissefjärda egentligen ser ut…

Om Du gillar mina sagor och illustrationer. Skriv nåt kort, anonymt går bra. Så vet jag att det finns mottagare där ute i cyberrymden. Just nu är det mest cybertroll som kontaktar mig på sidan ;). Hm undrar hur man målar ett cybertroll… 🙂

Självklart är du välkommen att dela på sociala medier

vi hörs inom kort

 

Hälsningar

Åsa Halin

Konstnär Vissefjärda