Om mitt Italien och att måla akvarell

Italien har alltid betytt mycket för mig. Kanske är det sedan jag läste några kurser i italienska i den vackra staden Perugia. -Jo, så är det nog nu när jag tänker efter. Det var ju där jag fick en aning om att det kanske målningen jag skulle förmedla mig med.

Så här var det. Nu ska jag berätta.

Staden Perugia i Umbrien

Under 80 talet åkte jag till Italien för att läsa italienska. Jag reste till Perugia – en gammal etruskisk stad i Umbrien.

Kyrkornas klockstaplar stack upp över husen som klamrade sig fast vid varandra på bergstoppen. Taken på de gamla byggnaderna nedanför berget såg ut som ett terrakottafärgat lapptäcke. Varje morgon inhöljdes dalarna och bergen av dimma och man anade en grå dag, men vid nio tiden hade dock solen börjat torka upp dimman och så kunde man pö om pö skönja den fantastiska utsikten över bergen och dalgångarna runt staden. Det var så ljuvligt vackert. Vi gick som genom allé belägen på en mindre bergsrygg för att ta sig ut till matsalen med den fina utsikten som låg utanför stadskärnan.

Det var kö ända ut till allén även den dagen, men vid sidan satt en kvinna på en liten fällstol under pinjeträden med ryggen vänd mot oss som köade. Jag tittade nyfiket – Hon målade akvarell! Jag tänkte att hon hittat ett fantastiskt sätt att ta hand om allt det vackra som i mig bara samlades på hög och som jag inte visste vad jag skulle göra av.Vi hade något gemensamt, hon och jag, som jag inte kunde sätta fingret på då. I dag vet jag att det var en önskan att förmedla det vi ser och upplever som är det gemensamma.

Amalifkusten, Neapel och Capri

Många år senare, år 1996 på besök i Sorrento och på Capri. Italien. Efter mycket övning och första gången med akvarellfärgerna i bagaget. Ja, skulle jag våga sätta mig för att måla? Sorrento och Capri är ju som gjorda för akvarell. Där finns motiv överallt.

Vi gick ner till hamnen och tog båten ut till ön Capri. Denna mytomspunna och vackra ön som även vävt in en känd svensk man i sin historia, nämligen Axel Munthe.

Vi följde strömmen av människor från jordens alla hörn upp till Capristad. Tog oss vidare upp till Anacapri, häpnade över Axel Munthes vackra San Michele med den hisnande utsikten. Jag hade faktiskt förberett mig med att läsa hans bok, det var bra på många sätt. Därefter lösgjorde vi oss från malströmmen av turister och därmed allt stim och stoj och biltrafik. Där fanns stolliftar som kunde ta oss ännu högre upp på ön- mot Monte Solaro. Surret från vajrarna dröjde sig kvar men plötsligt inser man att man kan höra vinden och havet, trotts avståndet. Under våra fötter ser man små vingårdar. En gammal man som påtar i sin täppa. En kvinna som pysslar med ett kristusaltare ute bland sina odlingar. Naturen går över till ängar under våra liftstolar. Stillhet. Vårblommor och fåglar flyger lekandes över vidderna. Doft av hav och vår. Vinden i håret. Från Monte Solaro, mellan pinjeträden ser man i soldiset ut över öarna. Här i skuggan har familjerna picknic.

Sorrento

Under siestan när det är lugnare i staden tar jag med mina akvarellfärger och går ut. Här finns motiv överallt. Jag smyger mig in på en sidogata och hittar en port som inte använts på länge. Färgen flagnar och är dammig i solljuset. Funderar på hur det ser ut där bakom – hur det sett ut en gång när byggnaden blomstrade och någon tog hand om den. Detta måste varit entrén till ett vackert palats en gång. Nu tar växtligheten och vemodet över där den kan.

Innergården

En bit längre ner på gatan hittar jag en innergård som är sval och grön med blommande växter. Här sätter jag mig i svalkan och tar fram mina färger. Jag hör någon som slamrar med disken efter lunchen. En kvinna pratar och på radion talar någon annan.

Personer passerar, vissa stannar och pratar och frågar nyfiket.

Det är svalt och rofyllt och jag njuter av den vackra miljön som jag försöker skildra på mitt papper.

Bröllop i Spanskakvarteren i  Neapel

Vi gick genom de smala kvarteren i Neapel. Dofter, skrammel, samtal, skrik och stoj och så med ens strömmar smäktande musik ur en ljudanläggning. ”O sole mio” och en annan som jag kände igen som den vi i Sverige kallar ”Sankta Lucia” och många andra lustfylda och smäktande ”dängor”. Folk strömmar till och vi inser att vi kommit in i ett bröllopsfölje och man väntade på att bruden skulle komma ut. Uppe på balkongen i den trånga gränden med tvätten hängandes som flaggspel mellan husen, satt en gammal dam i vårsolen och hennes till åren komna dotter tittade ivrigt över den räcket.

 

Ljuvliga minnen och nu vet jag ju vad jag ska göra med dem.

Fler Italien motiv kommer att dyka upp här på sidan. Var så säkra.

Arrivederci eller till nästa vecka mina vänner

Åsa Halin