Huset där i skogen – det var ju Tomtens

Ja så var det snart jul igen. Tomten satt där i fönsternischen och myste. Ja faktiskt. Vid den här tiden på året var det ju så det skulle vara. Där ute var natten så där blå och… ja snön låg där faktiskt. Hela dagen hade stora yviga flingor sakta singlat ner över gölen där utanför. Det gamla grishusets råa väggar kände han väl. Nu för tiden bodde vare sig grisar eller andra djur i byggnaden. Men tomten, han hade valt att bo kvar. För honom var det helt perfekt.

Ibland förirrade sig människorna in i byggnaden. Kanske de var på promenad en vacker vinterdag och såg den vackra byggnaden. Vissa rynkade näsan och utbrast -Usch! Andra liksom flämtade till, log och rörde därefter ömsint de gamla väggarna med fingertopparna. Kanske de såg solen där utanför fönstren, och ett leende spred sig när de såg de långa istapparna där ute, som gjorde krokvägar i fönsterrutornas ojämnheter. Hans palats minsann, tomtens

Andra människor kunde vara besvärliga. De liksom bara måste rycka, rota, slita och dra. Rita och rista och kanske, kanske önskade sig ljudet av klirrande glas, som om de liksom få ur sig allt det där kantiga, fula och tvära som gnisslade i kroppen. Men då…blev han vred. Det slutade med att de drog sig tillbaka med en påtagligt olustig känsla i kroppen, att allt inte stod rätt till i det gamla huset, och att ha klarat sig lindrigt undan

-Phu! Vad gör man inte! Tänkte han

Ja ja, Tomtar ska ju ta hand om djuren och liksom ”dra till gården” som människorna sa förr.  Men det var då det. Idag var svårt att hjälpa människorna på det viset. De rusade mest omkring och ställde till det. Nu för tiden brukade granngårdens katt titta förbi och så hade han ju hönan, hon som av någon anledning kommit till honom över skogen, någonstans ifrån. Det var ju bra. Hon var minsann gott sällskap. Han tyckte om hennes glada skrockande och kucklande och tokiga historier.

Jaa och så damen som brukade hjälpa den unga flickan med sin ängsliga häst hade han ju hjälpt, förstås. Men det visste hon inte. Han hade visat sig där på stenen och både kvinnan och hästen hade hajat till och liksom stannat upp där han stått och sett uppfordrande på dem.

-Det var han bra på minsann, tänkte han och flinade. Hur var det nu? Var det alla rävungarna som varit ute och lekt som han ville få ur vägen för den spattiga hästen. Han visste att både kvinnan och hästen ännu minns honom och tänkte på honom. Det kändes fint och bra och han log vid tanken.

För så var det, vissa människor kunde se ibland, andra förnam och andra bara viftade bort. När människorna tittade in i huset brukade vissa liksom snegla över axeln mot honom … men nu var det länge sedan någon hade sett honom ja förutom damen med hästen.

Ja det var den där människan för många år sedan, som hade sett Tomten komma bärandes på sin börda in på höskullen. På tomtarnas vis så visar man ETT strå -om man ens visar sig eller bördan alls. Ja de där korkade människorna tror ju bara på det de ser, och bär man på ett strå så är det ett strå… och inte hela skörden som det ju faktiskt var. Han skrattade till och skakade huvudet.

Man visar det lilla om ens det. Oftast ser människorna inget alls. Och så visar man ett strå och då -måste de såklart hånas och retas.

-Ha! Sa han högt för sig själv och flinade lite illmarigt (För tomtar är lite snarstuckna och kan vara rätt långsinta- tänk på det!)

Den korkade människan hade flinande sagt:-Ska det vara något att stånka över, det där ynka strået? Ja så är det inte mycket till tomte vi har här på gårn´n minsannHan hade blivit så väldigt, väldigt arg, tomten. Han hade tänkt att så urbota korkat, att kritisera någon annan – när man inte har någon inblick alls… (Men så gör vi ju gärna, vi människor)

Så, som den tjurige och buttre tomte, han trots allt var. Så beslutade han sig där och då, för att det fick vara nog med att ”dra till” och i stället började han ”dra från gården”

Han muttrade i mungipan till människan att

• Ska det vara så, så ska inte du få så mycket att stånka över, du heller.

Och på den vägen gick det. Händelsen spred sig som en skröna runt i byarna i hela socknen om bonden som till sist blev utfattig för att ha hånat sin tomte. Det var ju så långe sedan nu. Men människorna berättar det än idag på sina håll i landet. Så märkvärdigt, visst?

Annars hade man förr värnat om sina tomtar. Till och med efter att människorna blev kristna och man försökte säga att alla väsen gick ”hin-håles” ärenden, så valde de flesta gårdarna att inte nämna något för prästen, utan behöll sin tomte.

Och många människor fick komma ihåg sitt offer. Julegröten.  Vissa ställer ut på logen och andra vid vårdträdet där ibland gårdstomten flyttat in. Ibland… hade man dukat till en extra vid julbordet där på hörnet.

Han hade hört berättas att människorna  på julenatten lämnade maten framme över natten för att alla som lämnat de levande skulle ha plats att äta, så fanns det vid vissa gårdar en plats speciellt för gårdstomten, minsann.

Han hade hört att från Tomasnatten ända till tjugondagknut skulle människorna vara i stillhet. Allt skulle vara färdigt och i ordning till julen. För att efter Tomasnatten skulle man inte jobba, inte utföra nåt som gick i cirkel. Det var många väsen i omlopp dessa dagar och man ville inte dra åt sig uppmärksamheten. Det visste ju alla förr. Ja det var nog enda gången man fick vila ordentligt på den tiden. Man var liksom beordrad att vila. Skoj och fester så klart men det gällde att hålla reda på dagarna. Hamnade man på vägarna vid skymningen eller senare under tex. julenatten då kunde man minsann få möta både ”döingar” på väg till julborden som galna ryttare som ridande i flygande fläng med någon infångad skogssnuva över manken.  Det var Oden sa man, som var ute och jagade väsen denna natten.

En pojke i byn vågade inte titta ut genom fönstren under julkvällen av rädsla att få se den demoniske ryttaren Oden rida förbi.

Ja och tänk den ”kärringen” borta i Vissefjärda som kommit sig iväg till julottan alldeles för tidigt, då under 1800 talet. Hon hade väl ingen klocka. Men det var ju så behändigt att det var upptänt och folk där redan, så hon slog sig ner. Men… upptäckte strax till sin förskräckelse att det var de dödas julotta. För det var dit de begav sig efter att ha ätit av den framdukade julmaten. Hennes under året avlidna moster kom fram och sa åt henne att genast bege sig ut innan hon dog själv – och det var i elfte timman hade kärringen berättat, för hon hörde hur de krafsade på dörren efter henne när hon stod där på trappen men andan i halsen.

Nu kröp han upp i fönsternischen och tittade ut… jo månen och stjärnorna var där i den blå natten. Han drog till sig katten som spann mjukt och hönan. Tomten log åt mössen borta i hörnet och tänkte att det får vara hur det vill med alltsammans. Vare sig de ser mig eller inte ska jag försöka ordna med en mysig jul i år- för det hade han tagit som sitt uppdrag i den moderna tiden.

Så suckade han och somnade

God jul allesammans.

Text och bilder: Åsa Halin

asahalin.se

 

Och du… skriv gärna en rad här nedan- gärna anonymt. Så känner jag mig peppad att skriva mer:)

Text publicerad i Emmaboda tidning julen 2022